När aposteln Petrus förnekade Jesus (Mark 14:66-72) förnekade han inte bara sig själv utan också allt vad han trodde på. Han ansåg sig ha goda skäl för sina handlingar men insåg, när tuppen gol för andra gången, att ändamålen inte helgar medlen och att han genom att inte stå för vem han var våldförde sig också på sin tro.
Petrus situation påminner i mångt och mycket om Miljöpartiets tillstånd i dag. Partiet, och dess företrädare, försätter aldrig chansen att tala om hur liberalt partiet är. MP är, enligt dem, ett grönt och liberalt parti som alla bör rösta på. Den senare villfarelsen kan man förlåta en politiker för, det ligger i sakens natur, även om det sedan länge torde vara uppenbart även för dem att de flesta förslagen de kommer med vore förödande för alla utanför storstäderna.
Miljöpartiet må vara grönt, men inte i någon vidare upplyst mening. Deras genomgående tillväxtfientliga politik är ett bra exempel. För att möta de utmaningar de menar att vi står inför behöver vi mer än någonsin en tillväxtdriven politik, ändå går de med bestämda steg i motsatt riktning.
Partiet kan inte sägas vara liberalt enligt någon hittills känd definition. Tvärtom är miljöpartisterna en samling ytterst regleringsglada pekpinnepolitiker av den sort kristdemokraterna en gång var.
Ett nyligt exempel kan tas från Stockholms stad, Miljöpartistisk högborg och föregångsprojekt. Häromdagen lät Miljöpartiets gruppledare i stadshuset, Åsa Jernberg, meddela att partiet för kampen för en köttfri skoldag i veckan vidare.
Förslaget går alltså ut på att skolorna ska tvingas att servera enbart vegetarisk mat en dag varje vecka. Detta trots att praktiskt taget alla skolor redan i dag serverar ett vegetariskt alternativ för de elever som så önskar.
Nog borde det räcka för ett liberalt parti att eleverna själva har friheten att välja om de vill äta vegetariskt eller inte? Grundtanken inom liberalismen är trots allt inte tvång utan frihet att själv välja. Däri ryms ett förtroende för människans förmåga att själv avgöra vad som är bäst för henne.
Miljöpartiets enträgna försök att genom regleringar prägla sin egen avbild på oss alla påminner helt klart mer om Socialdemokraternas politik under det långa 1970-talet, än om liberalism. Då skulle alla samhällsinstitutioner, från media till skola, användas för att skapa goda socialdemokratiska medborgare. När S insett att det inte fungerar har MP tagit vid - men folk i gemen vill inte ha pekpinnar i vardagen.
Denna envetna strävan att med det offentligas makt tvinga alla att anta Miljöpartiets världsbild vore möjligen något mindre upprörande om de hade mage att kalla politiken för vad den är: grön socialism. I stället slår de bakut varje gång någon påpekar det och hävdar med dårens envishet att de är liberaler.
Genom att ha en så flyktig bekantskap med sanningen när den förda politiken beskrivs förlorar inte bara Miljöpartiet trovärdighet. Det gör också den världsbild de står för. Men det är det lyckligtvis bara de själva som förlorar på.