Jag är ingen hängiven kärnkraftsdebattör. Jag är inte bestämt emot och inte heller för. Jag tycker lagringen av radioaktivt avfall är ett jätteproblem och så länge det inte är löst också för kommande generationer borde vi fundera på andra energikällor.
Fusionskraften lockar mig även om det är långt fram till en fungerande reaktor. Emellertid visar synen på energipolitiken och på kärnkraften i synnerhet på många industriländers korta framförhållning och på många politikers brist på nytänkande.
Det finns inget utvecklingstryck på alternativa energikällor. Det blev så tydligt här i Sverige i veckan när kärnkraftsindustrin meddelade att våra tio kärnkraftverk skulle rustas och köras till 2045. Det är i för sig inget konstigt med det, byter man ut allt och underhåller ordentligt lär ju kärnkraftverken bli som nu.
Det konstiga däremot är att det finns en stabil majoritet för kärnkraften. Varför då? Löser de energiproblemen på lång sikt och framför allt jordens fortsatta existens? Är kärnkraften billig nog för att konkurrera med andra energikällor och vad händer när ett land går före och på allvar satsar på förnyelsebar energi?
Det finns ett land som går före, nämligen Tyskland.
Nyheten slog ner som en bomb. Efter kärnkraftsolyckan i Japan i mars 2011 backade Angela Merkel från ett tidigare beslut om att förlänga livslängden för landets 17 kärnkraftverk. Dessutom stoppades de sju äldsta reaktorerna tillfälligt. Senare slog också miljöministern fast att de reaktorer som stängdes direkt efter kärnkraftskatastrofen i Japan inte skulle återstartas.
Genom det beslutet blev Tyskland den första stora industrinationen som övergav kärnkraften. Många andra industriländer höll andan ett tag, sedan kom kritiken.
Från Sverige hördes dåvarande energiminister Andreas Carlgren, som bekant är emot kärnkraften, stöna om att den tyska vägen inte var så bra. Carlgren ansåg det var idiotiskt att fokusera på årtal och argumentet var att vi riskerade att missa det viktigaste, nämligen den dubbla utmaningen att minska beroendet av kärnkraft och av klimatutsläpp. Carlgren var inte ensam om sin kritik, politiker världen över förfasade sig över beslutet.
Den reaktionen var både korkad och inskränkt. Tyskland gjorde något som andra länder som vill skapa utveckling borde göra. Kjell A Nordström har beskrivit det som att de har bakbundit sig själva och skapat ett utvecklingstryck.
Sedan avvecklingsbeslutet är tyskarna piskade att hitta en lösning. Det medför uppoffringar och problem givetvis. Folk måste spara el, kol måste användas under tiden och inte minst måste forskningen på nya energikällor intensifieras. Det är långt ifrån säkert att de lyckas få fram en förnybar energi.
Men skulle Tyskland lyckas är de utan tvekan världens ledande industrination för många år framåt. Medan länder som Sverige kommer att hitta nya argument för att flytta datumen för avveckling och därmed inte satsa helhjärtat på förnybar energi.
2045 kanske vi har vindkraftverk på varenda ledig plätt, men någon ledande industrination är vi inte och vindkraftverken är knappast lösningen på världens energiproblem. De kan ju inte ens snurra om det blåser för mycket.