Brist på förskoleplatser sätter många barnfamiljer på pottkanten. Det har Nyamko Sabuni noterat och hon flaggar nu för att staten genom nya lagar ska sätta större press på kommunerna att fixa fram dagisplatser.
Det kan komma att ske genom skadestånd som kommunerna ska betala till de föräldrar som väntat för länge.
I dag finns redan skadestånd, men de betalas till staten.
Om de nya reglerna genomförs stärks medborgarens rätt i förhållande till kommunen. Samtidigt vrids kommunens uppgift ytterligare bort från grundtanken om att vara en självbestämmande politisk enhet. Och den blir i stället än mer av en myndighet som administrerar service som rikspolitikerna lovar medborgarna.
Idén att föräldrar ska kompenseras direkt när kommunen inte når upp till centralt satta krav har väckt positiva reaktioner. Framför allt i storstäderna, där bristen på platser är som störst.
Särskilt stora problem finns det enligt Sveriges Radio i Göteborg. Där har kommunen i åratal haft långa dagisköer.
För några årtionden sedan hade det låtit som ett skämt att en borgerlig regering skulle tvinga en socialdemokratisk kommun att bygga ut dagisplatser snabbare. Men nu tycks det råda konsensus i svensk politik om att det är offentlig barnomsorg som gäller.
Man kan egentligen tycka vad man vill om dagis. Men faktum är att den dag man blir förälder blir man varse om hur viktig tillgången är.
I Sverige förväntas båda föräldrarna jobba, och dagmammor finns inte att tillgå överallt. Och många förskolor är riktigt bra. Man har kommit långt sedan 1970-talet.
Dock bör man inte glömma att dagis och förskolor inte är något som inrättats för barnens skull, utan för oss vuxna, och för arbetsmarknaden. För små barn är det en påfrestning att tvingas vara borta från familjen under många timmar. Och miljöerna med många barn och få vuxna kan innebära risker för barnen, och tuffa omständigheter för de anställda.
Därför bör man alltid fråga sig vad en reform på förskolans område betyder för barnen.
Problemet som kan uppstå när kommunerna får böta för otillräckligt många platser är att de då väljer att i stället utöka barngruppernas storlek. Då får fler barn en plats och statistiken ser bättre ut. Men kvalitén på omsorgen försämras.
Barnen får mindre tillsyn, och de som arbetar inom barnomsorgen får arbeta ännu hårdare än de redan gör.
Det är måhända inget argument mot att stärka reglerna. Men det är en risk som regeringen måste ta hänsyn till då de utformar den nya lagen.