Arbetarrörelsen och socialdemokratin är just nu en bitter rörelse. Alla skäller på alla.
Vänsterfalangen är förbannad på högerfalangen. Sofie Viklund, ledarskribent på Dala-Demokraten skriver "Det var inte Juholt som skulle ha avgått. Det är alla ni andra som är kvar sedan Perssontiden, ni som smutskastat varandra, ni som bara är med i partiet för egen vinnings skull. Ni ska skämmas. Kliv av, skaffa er vanliga jobb och lev i verkligheten!"
Högerfalangen har öppet för första gången någonsin inte bara tagit avstånd från partiledaren utan också fällt honom. De manövrerades bort från makten och det sved.
Mona Sahlin talade redan i julas om behovet av en öppen process vid valet av nästa partiledare. Ylva Johansson slog fast ungefär samtidigt att det här inte går längre. Sven-Erik Österberg sa rakt ut att Juholt skulle avgå. Sympatisörer och medlemmar är oerhört bittra på allt, på varandra, på media och inte minst på alliansen.
Ordbruket som används när de talar om läget är skrämmande. Folk är idioter, Reinfeldt är en diktator och journalister är svin som de spyr när de ser. Däremellan ber de varandra fara åt helvete. Trots detta hävdar många i partiledningen fortfarande att det inte är några falanger inom partiet. Den linjen har de haft sedan Ingvar Carlssons tid.
Splittringen inom partiet hänger kvar sedan 90-talet. Den fanns under Ingvar Carlssons tid som ordförande och under Göran Perssons. Men dessa två herrar lyckades ändå hålla de stridande falangerna i schack, även om många mobbades ut och försvann.
Under folkomröstningarna till EU och EMU var det många socialdemokrater som valde att rösta på andra partier och dessutom lämnade partiet. Grälet handlade om den ekonomiska politiken och synen på välfärdsstaten.
Men konflikterna kom aldrig upp till ytan på grund av att både Carlsson och Persson hade en stor pondus och dessutom förmågan att leda partiet.
Liksom Håkan Juholt klarade aldrig Mona Sahlin av att ta på sig ledartröjan och ena partiet. Det är bara att konstatera att splittringen fällde både Sahlin och Juholt.
För framtiden måste bitterheten och hatet bort, det är nämligen svårt att vinna val med bitterheten som vapen. För att ena partiet måste även partiledningen erkänna att splittringen finns. Egentligen tror jag inte att de politiska skillnaderna är så enormt stora. Med en bra politik och en partiledare som alla kan samlas kring kommer socialdemokratin snart att vara en kraft att räkna med igen.
Håkan Juholt gav något mycket värdefullt till partiet under sin korta tid som partiordförande. För första gången på länge fick stora delar av rörelsen hopp!
Han pratade politik så folk kände igen sig, han pratade så människor började tro på att det var möjligt att göra något åt avregleringen av elen och att förbättra villkoren för sjuka och arbetslösa.
Han hade ett politiskt budskap som många uppfattade som socialdemokratiskt. Den känslan har inte funnits sedan Olof Palmes tid som ordförande.
VU och partistyrelsens viktigaste uppgift är att inte spela bort hoppet. Framförallt, bli företrädare för att politik är roligt, trots att ni förlorat flera val. Släpp bitterheten och kom igen!