Piteå-Tidningen förslår Sven-Erik Bucht (S). NSD tycker i stället att Ewa Hedkvist Petersen (S) kan få bli landshövding.
"Att hon har en make som är kommunalråd i länet och en dotter som ibland skriver i tidningen är inget som ska ligga henne till last. Hon står på starka egna ben."
Enligt tidningens politiske chefredaktör slår Hedkvist Petersen (S) "vassa" EU-parlamentarikern Marita Ulvskog (S) och Ella Niia (S) "duktig" ordförande i Hotell och restaurangfacket.
Han tycker att det är dags för en kvinna på posten.
Snicksnack, säger jag. Det ska vara en sosse!
Och varför då nöja sig med någon mindre än Håkan Juholt, den duktigaste och vassaste av dem alla?
Juholt har starkt stöd i det röda Norrbotten. Han fick 800 svar på sin kontaktannons och vet hur man blandar en Dry Martini.
Att Juholt nyligen fått ett nedsättande ord uppkallat efter sig själv i ordlistan är inget som ska ligga honom till last. Han befinner sig på en högre nivå helt enkelt. Risken är dessutom stor för att han blir ledig innan sommaren.
Kan man åka på semesterresa till Vitryssland borde man väl kunna bosätta sig i Rödnorrland?
I residenset slipper dessutom han och kulbon söka bostadsbidrag.
Fram för Juholt!
Om jag ska försöka ta frågan lite mer seriöst så förstår jag inte varför Norrbotten behöver en lanshövding om länsstyrelsen, i och med bildandet av en storregion, ändå ska avlövas på alla uppgifter förutom den rena myndighetsutövningen?
Då är det ju ändå Crazy Horse Ögren (S) som i praktiken blir storhövding.
Om det inte blir någon storregion, och vi måste ha en landshövding, hade jag gärna sett någon med erfarenheter från näringslivet.
Vet ni hur många innehavare av landets främsta ryggkliarämbete som är framgångsrika företagare och entreprenörer?
En, Kristina Alsér, landshövding i Kronoberg.
När alliansen tog över 2006 skulle det minsann bli ordning på utnämningspolitiken, sades det.
Det har visserligen blivit lite bättre, men fortfarande är det vanligt att jobbet som generaldirektör eller landshövding ses som en reträttplats för avdankade politiker.
Jag är inte så säker på att rollen som landshövding i Norrbotten anses särskilt attraktiv bland dem som borde vara bäst kvalificerade.
Länsstyrelsens anseende är stukat.
Det finns - inte minst bland företagare och kommunala tjänstemän - ett utbrett missnöje med tjänstemännens attityd som upplevs som stelbent och småaktig.
I Kiruna hotade länsstyrelsen att ta död på hela staden med hänvisning till riksintresset för kulturmiljö.
Handläggningstiderna för överklagade bygglov och detaljplaneärenden är överlägset längst i landet.
Och landshövdingen har, till tjänstemännens stora förskräckelse, upprepade gånger tvingats gripa in och korrigera styvmoderligt behandlade strandskyddsärenden.
Per-Ola Eriksson har snart gjort nio år som landshövding, och till stora delar har han säkert skött sig bra. Men den som tar jobbet ska inte tro att den kommer till ett uppdukat bord.