Det behövdes minst tre koppar kaffe för att gårdagens partiledardebatt i riksdagen skulle kännas intressant.
Jag tror att det finns flera orsaker till varför svensk inrikespolitik just nu går på sparlåga. Dels har vi en minoritetsregering med litet handlingsutrymme. Dels i har Sverigedemokraterna i en vågmästarroll. Och dels har vi Håkan Juholt.
Fredrik Reinfeldt frågade i sitt inledningsanförande vem som är ledare för oppositionen. Han fick inget svar.
Oppositionen är splittrad och även om färske Jonas Sjöstedt framstod som saklig och slagfärdig i riksdagsdebatten så existerar det i dag ingen statsministerkandidat som på ett trovärdigt sätt kan utmana Reinfeldt.
I de replikskiften där oppositionen hade möjlighet att angripa regeringen blev det platt fall. Den rimliga frågan om varför Sverige, ett av få EU-länder med stabila statsfinanser, frivilligt skulle sätta sig i den uppfostringsanstalt som kallas europakten gavs det aldrig något bra svar på.
I stället fick Jan Björklund (FP) in en träffande poäng på att Juholt, som sa sig vara emot en svensk anslutning till stabilitetspakten, 45 timmar tidigare kallade Storbritanniens nej till samma pakt för "djupt olyckligt".
Annars var det tunt med juholtare och andra snedsteg. En verklighetsfrånvänd Juholt delade visserligen ut några rallarsvingar mot moderaterna i Stockholms stad. Men tonläget var, oavsett vad Reinfeldt påstod, mindre uppskruvat än tidigare.
I somras tog Håkan Juholt i så det knakade när han talade om det nya hemska Fattigsverige som höll på att växa fram. Jag tyckte inte det kändes särskilt trovärdigt då, men det hade varit helt omöjligt för honom att med samma inlevelse framhärda samma budskap i dag.
Det nya året började nämligen allt annat än bra för Håkan Juholt. Först Ylva Johanssons svidande kritik på nyårsdagen. Sedan DI:s avslöjanden om de interna budgetstriderna. Därefter, när Juholt själv hade chansen att påverka agendan, kom han med ett felaktigt påstående om att regeringen skulle ha gjort upp med SD om Försvarsmaktens personalförsörjning.
Sedan har det bara rullat på. I onsdags kritiserade Lena Sommestad, ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet, valet av Urban Ahlin som gruppsekreterare och biträdande partisekreterare. Även SSU passade på att stämma in i klagokören och gnällde över att partitoppen bara befolkas av vita medelålders män.
Och under torsdagen, samma dag som Juholt skulle ta revansch i riksdagsdebatten, kom nästa smäll. Gotlands regionråd, Åke Svensson, beskrev Juholt som en belastning för alla socialdemokrater ute i landet.
När Håkan Juholt valdes till socialdemokratisk partiordförande ansågs han tvärtemot Mona Sahlin och Göran Persson vara duktig på att fånga upp gräsrötterna och anknyta till partiets historiska arv.
Nu har han lyckats reta upp både höger- och vänsterflygeln inom partiet. Och gräsrötterna brände han i samma stund som historien om det dubbla hyresbidraget uppdagades.
Det kommer att bli en jobbig och uppslitande process att utse en ny partiledare. Men alternativet är ännu sämre.
Om Socialdemokraterna har regeringsambitioner 2014 kan de inte gå till val med Håkan Juholt.
Vet ni vad det är för likhet mellan Juholt och en kopp starkt kaffe?
Först blir man pigg och glad, sedan får man bara huvudvärk.