Alla som sett en svartvit Åsa-Nissefilm vet att tjuvjakt inte är något nytt. Men tack vare nya data från Brottsförebyggande Rådet, Brå, vet vi nu också att jaktbrott är vanligt i vår egen samtid.
Under perioden januari till november 2011 anmäldes 565 brott mot jaktlagen i Sverige. Därutöver måste man räkna med ett visst mörkertal. Andelen anmälda brott som klaras upp ligger på under tio procent.
Vi måste konstatera att brott mot jaktlagen är ganska vanligt i Sverige. Det är helt enkelt ett vardagsbrott, fast på landsbygden.
Sett som ett vardagsbrott är det heller inte förvånande att de flesta anmälda jaktbrotten förblir ouppklarade. Om ingen människa skadas allvarligt, och om det inte handlar om stora pengar eller andra värden har vi fått vänja oss vid att rättsväsendet inte gör några stora ansträngningar.
Bilinbrott ses i dag främst som ett försäkringsärende och leder sällan till någon utredning. Cykelstölder, skadegörelse och bostadsinbrott är andra exempel på lagöverträdelser som rättsstaten vill att vi ska se som olyckor, snarare än kränkningar.
2010 blev nio procent av jaktbrotten personuppklarade. Det är en ganska hög siffra. Går vi till vardagsbrott av typen klotter, bluffakturor, bilinbrott, och cykelstölder är det bara tre eller fyra procent som personuppklaras.
Det finns även brott mot person som mer sällan klaras upp än jaktbrotten. 2010 anmälde 4.248 vuxna svenskar att de rånats utomhus. Endast sju procent av dessa anmälningar ledde till att en person kunde bindas vid brottet. Det är med andra ord större risk att åka fast för olovlig jakt än för att ha rånat en annan människa.
Ändå får polisen kritik för att inte prioritera jaktbrott. Men hur skulle det se ut om Skånepolisen, efter alla händelser i Malmö, valde att kraftsamla sina resurser på skånska höglandet för att utreda anmälningar om överskridna älgkvoter?
Polisen har inte ändlösa resurser, och det måste ske en prioritering av arbetet.
Om vi oroas av jaktbrotten ökar bör vi göra som befolkningen i Malmö: Vi får kräva fler poliser och större resurser till domstolarna. Dock finns det få skäl att hoppas. Jaktbrotten sker på landsbygden. Och här är polisen tillsammans med resten av rättstaten på reträtt.
Att det anmäls många jaktbrott tyder på att det finns en vilja bland landsbygdens människor att lagen ska efterlevas. Men vad spelar det för roll när tingshuset är nedlagt och polisen flyttat till stan?
De ökande jaktbrotten måste ses i ett större samhällsperspektiv. När rättsstaten sparar pengar och MC-gängen och maffiabossarna frodas kommer Åsa-Nisse och Klabbarparn få ha sitt tjuvskytte i fred.