Förra veckan släppte Rädda barnen två rapporter om barnfattigdom. Den ena visade att barnfattigdomen hade minskat. Den andra visade att den ökat.
Den första grundade sig på det absoluta måttet, den andra på ett relativt mått - 60 procent av medianinkomsten. Gissa vilken av dem som fick störst medialt genomslag? Den som kunde visa hur en girig borgerlig regering ställer människor i nöd såklart.
Rapporten passar som hand i handske för en populistisk opposition. Nu kan man med Rädda barnens goda hjälp hävda att vi är på väg mot ett nytt Fattigsverige.
Problemet är att det inte är sant. Använder man sig av det relativa fattigdomsbegreppet kommer det alltid att finnas fattiga barn. Så länge alla hushåll inte tjänar exakt lika mycket kan aldrig den sortens fattigdom utrotas.
Sanningen är att den absoluta fattigdomen har halverats sedan 1997. Sedan dess har de allra flesta fått det mycket bättre, även om inkomstklyftorna ökat något. Sverige har dock fortfarande en väldigt jämn inkomstfördelning i ett internationellt perspektiv.
Ingen skulle väl påstå att barn automatiskt får det bättre bara för att medianinkomsten minskar? Men det skulle man faktiskt kunna göra med Rädda barnens logik.
Som Peter Wolodarski i DN påpekar (12/6) är den svenska debatten, som grundar sig på ett relativt fattigdomsbegrepp, verklighetsfrånvänd.
"I början av 90-talet fick de flesta i Sverige det sämre, även de som definierades som relativt fattiga. Men eftersom klyftan mellan denna grupp och övriga minskade framstod det i statistiken som att fattigdomen reducerades. Med samma logik som Rädda barnen tillämpar i dag hade man 1994 kunnat skicka ut ett pressmeddelande med rubriken: "Barnfattigdomen avtar successivt"."
Barnfattigdomsdebatten saknar dock inte betydelse. Det kan självklart vara stigmatiserande om klasskamraterna har råd med utlandsresor, märkeskläder och dyra fritidsaktiviteter, medan barn till låginkomsttagare sällan eller aldrig har råd med något extra.
Vad ska man göra åt det problemet? Majoriteten av de fattiga barnen är invandrare eller barn till invandrare. Det tar i genomsnitt sju år för en nyanländ att etablera sig i det svenska samhället. Så kan det inte fortsätta.
Regeringen har redan infört en rad förändringar som ska korta tiden mellan uppehållstillstånd och arbete. Arbetsförmedlingen har gjorts huvudansvarig för introduktionsinsatserna och ersättningen har fått en tydligare koppling till individens ansträngningar. Men det räcker inte. Bättre introduktion och lägre trösklar på arbetsmarknaden är vad som behövs.
Det kan också finnas skäl att höja lägstanivån i föräldraförsäkringen och underhållsstödet till ensamstående föräldrar. Som Rädda barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin tillsammans med utredaren Tapio Salonen påtalat så är den svenska familjepolitiken felaktigt utformad. "En allt större del av de familjepolitiska insatserna går numera till barnhushåll med god ekonomi."
I stället för att behovspröva bidrag delas de sedan länge ut till alla - oavsett inkomstnivå. Vilka som låg bakom det allmänna barnbidraget och maxtaxan inom barnomsorgen?
Socialdemokraterna.