Maciej Zarembas uppmärksammade DN-serie om skolan avslutas med en missil mot Sveriges organiserade kommunpolitiker: "Sveriges Kommuner och Landsting bör hållas utanför debatter och utredningar om skolans framtid, ty i dessa sammanhang saknar SKL all legitimitet."
Självklart finns det bra och dåliga skolpolitiker; bra och dåliga skolbyråkrater. SKL har också bidragit till skoldebatten, genom att visa på det svaga sambandet mellan pengar och resultat; att vad läraren gör är viktigast.
Men i det stora hela har Zaremba rätt. Kommunerna har inte klarat uppdraget att ge alla elever god undervisning.
Det är tydligt att respekten för lärarprofessionens kunskap och integritet raserats ytterligare med kommunaliseringen. Den socialdemokratiska ambitionen att försvaga de traditionellt starka och självständiga professionerna; läkare, jurister, lärare, och göra dem till fogliga offentliga tjänstemän, har vunnit gehör i Kommunsverige.
Denna utveckling har gått allra längst vad gäller lärarna, som numera (med stöd från Lärarförbundet, tragiskt nog) betraktas som fullt utbytbara mot exempelvis fritidspedagoger (en sorts lekledare) eller personer utan någon kunskap alls i det aktuella undervisningsämnet.
Av denna avprofessionalisering följer att lekledare blir rektorer; politiserade pedagogiska teorier utan stöd i verkligheten anammas av trendkänsliga skolpolitiker; och elevernas "trivsel" går före lärande.
Ett förstatligande skulle inte lösa alla skolans problem. Det finns fler än kommunerna som är skyldiga till dem.
De flumpedagoger som avlägsnat sig från skolans verklighet till förmån för luftiga teorier har spridit kunskapsförakt och betygsfientlighet. Läs till exempel Barnuppropet på webben så inser ni att stöd i svensk pedagogisk forskning är detsamma som ett underkännande.
Dessa pedagoger har skapat en kravlös och undermålig lärarutbildning som inte rustar lärarkandidaterna för jobbet och som lockar till sig för många omotiverade och dåliga studenter, som blir dåliga lärare.
Utbildningspolitiker på vänsterkanten har bidragit till problemen genom att göra skolan till en fråga om pengar och social bakgrund. Vad de insinuerar är att fattigt folk och människor med invandrarbakgrund är dummare och har svårare för att lära. Sådana idéer har använts av både kommunpolitiker, skolchefer och lärare för att försvara det ena usla resultatet efter det andra - och av sverigedemokrater.
Vad de alla missar är att för det första finns bland många invandrargrupper, oavsett inkomst, en betydligt starkare utbildnings- och bildningskultur än bland många radhussvenssons.
För det andra är det inte pengar, utan god användning av dem, som svensk skola saknar.
Ett förstatligande av skolan skulle inte rätta till allt, men åtminstone ge lärarna ett litet lyft i sin professionella status. Och det skulle ta makten från de kommunpolitiker som under två decennier gjort sitt bästa för att proletarisera läraryrket och göra skolan till ett trivseldagis.