Socialdemokraterna har förklarat krig mot barnfattigdomen. Det gör de rätt i. Att barn växer upp med knappa villkor är en orättvisa som kräver ständig belysning.
Det är dock en sak att se ett problem, en helt annan att leverera lösningar som gör skillnad. Här är partiets verktygslåda tom.
Dagens Socialdemokrater älskar att luta sig tillbaka i historiens härliga fåtölj. Sluta blicken och lyssna till berättelser om hur Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme byggde landet. Nostalgins spröda strängar klingar ljuvt. Inget piffar upp vardagens gråhet så mycket som en färgglad målning av gamla tiders storhet.
Det var då vi hade det så bra. Med bara en tevekanal, en skola och en vårdcentral levdes den socialdemokratiska drömmen fullt ut. Eller som Camilla Skog från Skaraborg, ombud på Socialdemokraternas extrakongress, konstaterade: "Människor vill inte oroa sig för att göra fel när de väljer".
Alla mådde alltså som bäst i S-hegemonins varma famn. Och barnen, ja de hade det gott ställt - allesammans.
Konsten att hålla den här myten levande kräver en slagkraftig berättelse om dåtid, kryddad med visioner för framtiden. Den bollen har Håkan Juholt fångat. Han tryckte i sitt linjetal hårt på punkten om en utbredd barnfattigdom. Han målade bilden av ett kallt Sverige - nuförtiden. Det som en gång var en vacker sol är nu ersatt av en elak mörk himmel. Det finns ljusglimtar, men mest är det svart.
Hur förhåller det sig egentligen med det? Vad finns bortom de politiska flosklerna?
Enligt Rädda Barnens definition var andelen barn i familjer med låg inkomst och barn i socialbidragshushåll 22,3 procent 1997. 2008 var andelen nere i 11,5 procent. Tittar vi strikt på antal barn i socialbidragshushåll toppade siffran under S-åren 1996-97 på strax över 250.000. 2008 var siffran nere i 137.900, enligt Socialdepartementet.
Men, säger oppositionen, människor som hamnar i utanförskap cementeras ju fast och lyckas inte slita sig loss!
Även denna anklagelse haltar betänkligt. Efter fyra år reser sig 15-25 procent ur svårigheterna och efter tio år är det bara var tjugonde kvar. Det är inget som ger anledning till ro, men det finns heller ingen anledning att måla fan på väggen.
Det visar sig alltså nu att vi hade en större mängd barn som levde under tuffa ekonomiska förhållanden förr - under S-åren. Det hjälper inte dagens barn, för dem behövs åtgärder som föräldrastöd, tillsyn av socialtjänsten och bättre bekämpning av arbetslösheten.
Men fakta borde tysta hyllningssången till gårdagens paradis. Den klingar ju falskt.