Ämnet gav sig självt när Fredrik Reinfeldt höll sitt traditionella jultal. Terroristdådet i Stockholm gav talet, det åttonde i raden, en tragisk men samtidigt högtidlig inramning, i kontrast mot de tidigare jularnas ganska torra historier.
Fredrik Reinfeldt fortsatte på sin linje från lördagens intervju i P1, och beskrev Sverige som mångfaldens, frihetens och toleransens land, och talade om att det är dessa "goda värden" som extremisterna hotar och hatar. Deras kamp handlar inte om truppnärvaro i Afghanistan.
Idag vill många gärna göra den kopplingen, men som Reinfeldt påpekade i lördagsintervjun var interventionen i Afghanistan en följd av fruktansvärda terrordåd. Ingenting talar således för att terrorn skulle försvinna om väst drog sig tillbaka.
En mer högstämd och ideologisk statsminister än vanligt föll säkert många betraktare i smaken - Reinfeldt och hans nymoderater har kritiserats för självgodhet, för att inte våga tänka nytt - för att sakna en berättelse (alla partier ska ha en sådan numera) i form av en storslagen vision för det nya, fria samhälle regeringen vill skapa, bortom jobbpolitik och budgetdisciplin.
Den här gången talade Fredrik Reinfeldt faktiskt mycket om frihet, men kanske inte på det sätt som en del kritiker önskat. Statsministern gav några nålstick till en borgerlig frihetsdebatt som han tycker begränsats för mycket till kritik av statsmakt och byråkrati. Även familj, ideologi och religion kan begränsa; för vissa är familjehögtiden framför andra, julen, en "prövning", som Fredrik Reinfeldt uttryckte det. Det fick säkert en och annan värdekonservativ att muttra.
Reinfeldt beskrev Sverige inte bara som religionsfrihetens land, utan ett land där religioner överhuvudtaget inte rangordnas; där en enda "religiös kavaj" befunnits vara för trång. Ekumenik och ömsesidig respekt var statsministerns budskap i juletid.
Statsministerns tal blev också en alternativ berättelse till den katastrofbetonade verklighetsbeskrivning av Sverige som en frustrerad vänster ägnar sig åt. Enligt denna vänster handlar Nya Moderaterna om "samma gamla höger", som lurat till sig makten och sänkt ner Sverige i ett nyliberalt träsk där endast uppgivenhet och främlingsfientlighet frodas.
Det är uppenbart - på fler än ett sätt - att vänstern inte har verkligheten med sig.
Fredrik Reinfeldt kunde i sitt tal med stöd av hårda fakta berätta om ett Sverige där valdeltagandet stiger, förtroendet för politiker ökar och främlingsfientligheten avtar.
Och gentemot de borgerliga felfinnarna kan Reinfeldt med fog hävda att Sveriges regering, relativt sett, ändå är tämligen reforminriktad. I Tyskland och Frankrike sitter regeringarna fastkletade i gamla system; i andra länder tvingas de mest att ägna sig åt budgetsanering.
Ur det perspektivet, och med valframgång och opinionsstöd i ryggen, får man förlåta Fredrik Reinfeldt att han för tillfället inte är mer ödmjuk och omprövande. Hans berättelse om Sverige går - än så länge - hem.