LEDARE: Ledare: Stöd inte sjöfarten

Vissa yrken omges av ett romantiskt skimmer. Fiskare, bönder och sjömän hör dit. Dessa sysselsättningar talar direkt till den naturälskande svenskens vurm för böljande sädesåkrar, skogar och hav. Vurmen har politiska aspekter. Romantiken skapar större förståelse för undantag och subventioner. Stöd till yrkesfiskare och bönder petar man inte i ostraffat som politiker. Sjöfarten får också sitt. Stöd och åtgärder har varierat. På 1970-talet infördes flagglagen, en lag som krävde tillstånd för att registrera svenskägda fartyg under utländsk flagg. På 1980-talet tillkom rederistöd. Idag finns sjöfartsstöd, som innebär viss skattebefrielse för sjöfarten. Politiker har fortsatt att sluta upp kring sjöfartsnäringen. Trots att Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, redan 1999 föreslog att stödet skulle avvecklas, och påtalade det orimliga i att subventionera en näring vars tjänster likaväl kan köpas på världsmarknaden. En statlig utredning, "Svensk sjöfarts konkurrensförutsättningar", vars slutsatser presenterades häromveckan, hade uppdraget att "stärka konkurrenskraften för fartyg under svensk flagg". I utredningens rapport framkommer att näringslivet i Sverige inte är beroende av svenskflaggade fartyg - näringslivet använder gärna utländska. Ändå lyckas utredaren Jonas Bjelfvenstam på något sätt komma fram till att svenska fartyg har betydelse, mycket svagt och vagt motiverat i form av ett "mervärde" som svenska rederier tydligen tillför. Han föreslår fortsatt stöd till en svensk handelsflotta, för möjligheten att "påverka arbetet inom internationella organisationer vad gäller miljö- och sjösäkerhet" och "bidra till uppfyllelse av de strategiska målen för EU:s sjöfartspolitik". Det stöd som, när utgifter vägts mot positiva effekter, hamnar på minus 1,4 miljarder kronor per år för samhället, eller 210.000 kr per anställd i sjöfarten, ska bibehållas. Huvudproblemet för svensk sjöfart är enligt Jonas Bjelfvenstam höga arbetskraftskostnader, eftersom svenska fartyg har färre ombord från låglöneländer. Sjöfarten har genom ett kollektivavtalsreglerat undantag möjlighet att använda sig av så kallade TAP-anställda, tillfälligt anställda från utlandet med maximalt nio månaders anställning. Undantaget tillkom under S-regeringens överseende i slutet av 1990-talet, då de nya avtalen matchades av ökat statligt stöd. Jonas Bjelfvenstam vill utöka användningen av TAP. Som historien visar har svensk sjöfart fått (för) mycket av politikernas omsorg. Nu rycker riksdagsledamoten Sven-Erik Bucht (S) också ut för sjönäringen. Han väcker frågan i riksdagen vad som händer när sjöfarten om några år utsätts för hårdare utsläppskrav. Det vore mer intressant att höra vad Sven-Erik Bucht anser om TAP-avtalen. Och vad tycker LO:s ledning? De brukar ju annars gallskrika om "otrygga" anställningar och "hotet" från låglöneländers konkurrens.

Ledare: Ledare: Stöd inte sjöfarten