LEDARE: Krönika: Mycket att lära av mannen i mitten

När Mona Sahlin i mitten av 1990-talet kandiderade till partiledarposten i Socialdemokraterna uppfattades hon som något nytt och fräscht: en modern socialdemokrat. Den gången föll det på kontokorten. När Mona Sahlins dröm om att leda partiet tolv år senare förverkligades lanserades hon återigen som något nytt. Förhoppningen fallerade. Mona Sahlins mandat att förnya var från början svagt, och urholkades när hon tvingades backa från samarbete med enbart Miljöpartiet. Hennes långa erfarenhet förstärkte intrycket att hon tillhörde det "gamla" gänget från Göran Perssons tid, trots att hon valts just för att vara någonting annat än sin företrädare. När Socialdemokraterna idag anklagas för att sitta fast i det förgångna, kan det tyckas dumt att blicka bakåt. Men 1990-talet har insikter att erbjuda för S - och för andra. Tidigare premiärministern och ledaren för brittiska S-motsvarigheten Labour, Tony Blair, är idag en person som få vill förknippas med politiskt. Men det fanns en tid innan Irak, kampen mot terrorismen och olika skandaler, då Blair var het. Alla blickade för ett tag mot Storbritannien, där Tony Blair i valet 1997 ledde Labour, länge utestängt från makten, till en jordskredsseger. Detta genom att på djupet ompröva partiets politik. Hans nya slag av "progressiv" mittenpolitik, "New Labour", där satsningar på fattigdomsbekämpning, utbildning och sjukvård kombinerades med hårda tag mot brottslighet och en liberal ekonomisk politik, tog väljarna med storm. Det var också väljarna som Tony Blair främst vände sig till; stora delar av hans parti var aldrig riktigt med på noterna. Blair gjorde det till en konst att "hålla kontakten med opinionen", som han själv beskriver det i sina memoarer "Mitt liv, min resa" (Albert Bonniers). Är det något Socialdemokraterna har att lära av Labour är det detta; hur förödande det är för ett parti att inte gå i takt med väljarna. Det innebär inte att vara en vindflöjel, utan att känna in var väljarna står och vad de anser är viktigt - idag. En annan lärdom är att veta vart man vill gå: "i avsaknad av en tydlig vision kommer partiet bara att röra sig bakåt", skriver Blair. Partier är, oavsett färg, till sin natur obenägna att förändras, och Socialdemokraterna har dessutom bromsklossen LO att brottas med. Det Socialdemokraterna behöver nu är någon som vågar peka ut riktningen. I Sverige är det framför allt Moderaterna som lyssnat och lärt av Blair. Till sist börjar det gå upp även för Socialdemokraterna att den moderata makeovern handlar om mer än yta och att M:s omprövning är på allvar. Socialdemokraterna kan inte längre leva i villfarelsen att de är ensamma om att sträva mot "goda" mål som frihet, rättvisa och jämlikhet. Som Tony Blair beskriver handlar modern politik alltmer om en kamp mellan olika medel, och i dagens Sverige är det borgerligheten som uppfattas som progressiv. En tröst för Socialdemokraterna att hämta ur Blairs bok är att väljarna en dag tröttnar. Det ödet drabbar säkert även Fredrik Reinfeldt och Nya moderaterna. Men det kan dröja, om S får för sig att lyssna till den vänster som hojtar "tillbaka till rötterna". Labour prövade det, genom att ersätta Blair med den visionslöse och mer vänsterinriktade Gordon Brown. Det slutade med valförlust och avgång. Brown blev till och med mer kortvarig som partiordförande än Mona Sahlin.

Ledare: Krönika: Mycket att lära av mannen i mitten