biografi (Timbro) om storföretagsledaren, sjöofficeren och statsmannen Lindman, erbjuder en annan förklaring till att denne trots sin betydelse fått en undanskymd roll i historieböcker och det folkliga medvetandet: "Att en högerledare så aktivt bidrog till det moderna Sveriges framväxt passar vare sig i socialdemokratisk eller i liberal historieskrivning." Anders Edwardsson, bekant för Kurirens läsare som krönikör och vikarierande skribent på ledarsidan, kan förhoppningsvis bidra till lite historieupplysning med sin skrift. Det är ett spännande stycke historia han berättar, om en period liksom Arvid Lindman undangömd i svensk historieskrivning, som ju annars brukar ta sin början vid starten på Socialdemokraternas långa maktinnehav. Arvid Lindmans klättring mot den politiska makten inleddes med en militär karriär inom flottan. Den blev kort, och han gick i stället över till näringslivet. Där kom han bland annat att som VD bygga upp gruvföretaget LKAB:s verksamhet i Malmfälten. Hans politiska engagemang var stort, och nu gick det fort framåt. Riksdagsledamot 1905, statsminister 1906, varefter han drev igenom den rösträttsreform som gav Sverige allmän rösträtt för män och ett proportionellt valsystem. 1911 fick han gå, men Lindman, kallad "amiralen", skulle återkomma som utrikesminister och statsminister. Under 22 år, 1913-35, ledde han högerpartiets riksorganisation, Allmänna valmansförbundet. Partiorganisationen moderniserades under Arvid Lindman och han blev omtalad för sitt flitiga resande och valtalande öga mot öga med svenskarna. Arvid Lindman gjorde sig känd som en pragmatisk politiker som sökte samförstånd och borgerlig enighet. Flera gånger avstod han från taktiska manövrar som kunde gynnat hans egen position, för att i stället ta ansvar för landet. Med den tidens mått mätt var Arvid Lindman en moderat högerman; hans regeringar tog initiativ till delförstatligande av LKAB, folkpension, kollektivavtalslag och arbetsdomstol. När han 1935 lämnade riksdagen visade även S-ledaren Per-Albin Hansson sin respekt. Frestelsen att dra historiska paralleller är alltid stor. Men likheter mellan Arvid Lindman och Fredrik Reinfeldt går att hitta om man vill. Pragmatismen, alliansbyggandet, strävan att omdana och modernisera sitt parti - resandet. Betoningen på att ta ansvar och se till helheten. Lindmans devis "högern måste tränga djupare ned i folket om den vill leva" påminner om den nymoderata ambitionen att bli ett parti för alla.
Officer blev Fredrik Reinfeldt inte, men lapplandsjägaren som gjorde lumpen i den stad som amiralen var med och byggde upp är, som även Lindman var, en
försiktig general.
Så statsministerns val av förebild var nog ganska genomtänkt trots allt.