Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Mediebilden av ensamkommande flyktingbarn är ofta tårdrypande, inte sällan syns sängbundna apatiska barn i kala rum med neddragna persienner. Det är förstås inte enkelt att lämna sitt hemland, sin familj och vänner för att på egen hand söka sig till ett kallt land uppe i Norden. Det är svårt att tänka sig in i vad det skulle innebära. Men betyder det per automatik att barnen, eller snarare ungdomarna, blir apatiska? I avhandlingen "Ensamkommande men inte ensamma" har psykologen Marie Hessle följt barn från bland annat Somalia och Afghanistan under tio år. Studien visar att de allra flesta etablerar sig i samhället, att en mycket liten andel lider av posttraumatisk stress men att det är vanligt med sömn- och koncentrationssvårigheter. Den allmänna bilden att det är synd om barnen, tycks inte riktigt stämma. De är snarare starka och drivna individer som har en vilja att bidra till det nya landet och skapa sig ett nytt liv. Mottagningssystemet med ansvarsdelningen mellan Migrationsverket, kommuner och landsting är utformat för att ta emot upp till 400 barn årligen. I år beräknas det komma runt 3.000 flyktingbarn. För att inte systemet ska haverera måste kommunerna ta emot fler. Men mottagandet måste även förbättras. För att barnen ska kunna integreras är det nödvändigt att de snabbt efter ankomst får komma till en kommun för stadigvarande placering. Många kommer till Sverige med en adress, kanske till en släkting eller vän till familjen, där anhöriga i hemlandet vill att de ska bo. När barn bor utanför föräldrahemmet måste socialtjänsten göra en utredning för att försäkra sig om att barnen får sina behov tillgodosedda och att uppväxtmiljön är bra. Unicef riktade nyligen skarp kritik mot landets socialtjänster. I många fall görs ingen utredning. Familjer godkänns trots uppenbara brister i både boendemiljö och omsorg. Man har olika kriterier för när en familj anses lämpliga att ta emot flyktingbarn respektive svenska barn. Detta trots att alla barn ska behandlas lika enligt FN:s barnkonvention. Historiskt har Sverige varit ett öppet land som tagit till sig influenser från andra delar av världen. Vi har varit och är beroende av vår omvärld; vårt land och vår kultur är en produkt av vår nyfikenhet på det andra. Flertalet barn som kommer är drivna av en vilja att bli en del av det svenska samhället. Det värsta Sverige kan göra är att stänga dörren eller se barnen som en hjälplös grupp utan egen kraft. Det är inte bara en humanitär insats att ta emot dem, det berikar även Sverige.
