Påsken är nuförtiden mer kulört och mindre svart; mer (åter)uppståndelse och mindre död och pina; mer påskafton och mindre långfredag.

 

Inget oväntat där. Det ligger i tiden att se det ljusa i tillvaron (fråga närmaste livscoach).

 

Men i en kultur som kämpar för att hålla allt trist på behörigt avstånd, kan det kanske vara tillåtet att en gång om året, för en kort stund, våga sig på att i tanken röra sig närmare den mörkare sidan av existensen. Även om långfredagen är över när ni läser det här.

 

Och trots att det tar emot. För sjukdom, lidande, åldrande och död vill vi helst inte tänka på. Vi överlåter med varm hand sådana dystra ting åt vård- och omsorgspersonal att hantera. Så att vi slipper, så länge som möjligt.

 

 

Medierna hjälper oss. I reportage om sjukdom, lidande och/eller död värjer sig journalisten ofta mot otrevligheterna, genom att bädda in historien i hopp som aldrig dör, lidande som ger perspektiv, död som för människor samman; "Sjukdom - inte alltid bara negativt", för att nämna en rubrik jag nyligen träffade på.

 

De människor vars öden enbart innehåller förtvivlan, ångest till slutet och den totala meningslöshetens mörker, platsar inte. Dem vill vi helst inte höra om. I vår lättkränkta tid ser vi det tragiska som ett personligt angrepp på vår värdighet, och vi vill kunna bevara vår tro intakt att även sjukdom och död kan hanteras, eller i alla fall fördras, på ett "värdigt" sätt.

 

Sherwin B. Nuland går i boken Hur vi dör - reflektioner över livets slut, till angrepp mot denna värdighetsinramade dödsbild. Och när han gått igenom vanliga dödsorsaker som hjärtinfarkt, cancer, stroke och senil demens, finns inte många illusioner kvar om hur den sista tiden i livet gestaltar sig för de flesta av oss.

 

 

Hans erfarenhet som läkare är entydig: "På det hela taget är döendet en smutsig affär". Det sista ögonblicket kan vara fridfullt, med hjälp av nedsövning eller underlättat av koma, men vägen dit är ofta fylld av våndor. "Om det är frid och värdighet vi gör oss illusioner om att få uppleva kommer de flesta av oss att dö med frågan om vad vi, eller våra läkare, har gjort för fel", konstaterar Nuland. Han rekommenderar människor att söka värdighet i livet, inte i döendet för där är det svårt att finna.

 

Men också det är för många lättare sagt än gjort. Den 31-åriga kvinna som fått nog av att leva bunden till sin respirator och vill få hjälp att trycka på stoppknappen, har blivit ett omdiskuterat fall. En historia som skrämmer oss, inför den fasansfulla tanken att döden kan vara att föredra framför ett liv som känns - ovärdigt.

 

Vår rädsla för döden och det nedbrutna livet påverkar också vår syn på åldrandet. Vi upprörs gärna över situationen på våra äldreboenden men besöker dem mindre gärna. Vi kräver ett "värdigt" åldrande, men vägrar inse att oavsett värdighetsgarantier, pengar och vårdmodell finns det en gräns för hur värdigt livet kan bli när fysiken och psyket sviktar.

 

Så där håller vi på.

 

 

Och kanske är det i mötet med ofrånkomliga dysterheter oftast bäst att bara vända bort ansiktet och tänka på något annat. Annars får man, så att säga, lida två gånger.

 

Men måste det med nödvändighet också innebära att vi gömmer undan åldrandet och döden? Att vi inskränker oss till livsstilsmagasinens liv-och-död-reportage där både livet och döden spätts ut med en rejäl dos mjukgörande medel?

 

Det låter inte värdigt.