Män blir oftare utsatta för våld, råkar ut för fler olyckor, löper större risk att bli hemlösa och dör tidigare.
Är det särskilt synd om männen? Tveksamt. Antagligen är det som Strindberg skrev, synd om människorna.
Synd om kvinnorna är det dock. Särskilt dem som inte lyckats klättra högt i ett företag. Kvinnosakskämparna har en förmåga att fastna för vissa symbolfrågor. Just nu har näringslivets styrelserum seglat upp som den viktigaste. Dessa rum betraktas som själva urtypen av manlig bastion, befolkad av kvinno-diskriminerande machomän. Även från moderat håll hävdas det numera attnäringslivet utmärker sig med sin "skeva" könsfördelning. Hälften-hälften är den nya normen. Dagens Industri har gjort en undersökning av jämställdheten i Sveriges bolagsstyrelser. Den visar i genomsnitt 80-20 till männens fördel (eller nackdel, beroende på hur man ser det). Norrbotten klarar med 83-17 inte ens att nå upp till snittet. Säkert suckar många över det grabbiga näringslivet. Men hur illa är det egentligen ställt? Som alltid beror det på vad man jämför med. Ett vanligt argument för fler kvinnor på höga poster är att den påstådda diskrimineringen av kvinnor sorterar bort kvalificerat folk. Duktiga kvinnor får ge vika för oduglingar till män. Det blir inte rätt man, eller kvinna, på rätt plats när könet får styra. Drar man det resonemanget till sin spets borde det dock rimligen finnas fler duktiga män att ta av när man rekryterar till styrelse- och chefsposter i näringslivet, eftersom en stor majoritet av dem som jobbar inom näringslivet är män. Då bör rimligen också fler män bli aktuella för högre befattningar. Det omvända bör då gälla i offentlig sektor. Andelen kvinnor bland privatanställda är 39 procent. Jämfört med de 20 procenten kvinnor med styrelseuppdrag i Dagens Industris undersökning blir skillnaden 19 procentenheter. Vidare är andelen kvinnliga chefer i privat sektor runt en fjärdedel, så ett "glapp" finns även här, om än något mindre. Men, och det här är ett viktigt men, resultatet är sammantaget ändå hyfsat om man även ser till situationen i andra sektorer. I kommunsektorn är 78 procent av de anställda kvinnor, men endast 59 procent av cheferna. Av den statliga arbetskraften är 51 procent kvinnor men endast en tredjedel av cheferna. Näringslivet klarar sig alltså ur detta perspektiv hyfsat, och får ett resultat, så att säga, jämställt med den offentliga sektorn.
Det tröstar inte de näringslivskritiska jämställdhetsivrarna. De nöjer sig inte med mindre än hälften. Minst hälften - för samma kritiker har inga invändningar om en verksamhet råkar ha en stor majoritet kvinnliga chefer eller styrelseledamöter. Då hörs inga krav på kvotering för männen, trots att de inte når upp till sin jämställdhetskvot. Dem är det tydligen inte lika synd om.