LEDARE: Krönika: Alla vill ha stöd för sina avdrag

Rödgrön politik är stödpolitik. Skatter vill de rödgröna helst inte sänka, men i gengäld kompenserar de genom att utlova mer stöd, till bostäder, företag, klimatinvesteringar med mera. Listan kan göras lång. Även alliansen gillar att pytsa ut stöd till sina favoritverksamheter. Det må sedan vara kvinnligt företagande, energieffektivisering eller minoritetsspråk. Allra mest förtjusta är de borgerliga i att ge till det som brukar kallas civila samhället; alltså inte staten och inte näringslivet, utan föreningar, organisationer och stiftelser. Folkpartister gillar till exempel stöd till (deras eget) studieförbund. Kristdemokraterna tycker om stöd till trossamfund. Och alla partier gillar partistöd. I Sverige där allt är politik har till och med det civila samhället blivit ett statligt ansvarsområde. Den som förletts att tro att poängen med ideell verksamhet är att den ska vara ideell får tänka om. Bidragsberoendet är utbrett. Kraven på stöd för att slippa jobba gratis är omfattande. Och Bengt Westerbergs (FP) omdiskuterade ersättning för sitt uppdrag i Röda Korset talar väl för sig själv. De borgerliga gillar alltså också stöd, men är överlag mer förtjusta i skatteavdrag. Ett avdrag är i och för sig bättre än ett stöd. Skatteavdrag ger fler människor
möjlighet att förfoga över lite mer av sina pengar, medan högre skatt och mer i stöd ger politikerna mer makt och medborgarna mindre över pengarnas
fördelning. Bara den som ser skattebetalarnas inkomster som statens likställer bidrag med avdrag och definierar skattelättnader som en gåva från staten till medborgaren. Men med en rik flora av avdrag för olika grupper blir problemet i princip detsamma: politikerna ger fördelar, godtyckligt, till vissa val och verksamheter som de favoriserar. Och i ett system som det svenska, där det mesta är föremål för beskattning och reglering, blir möjligheterna många att trixa med avdragsrätter för politikers favoritområden. Ett avdrag som diskuteras just nu gäller gåvor till det civila samhällets aktörer, något som särskilt Göran Hägglund och Kristdemokraterna tryckt på för.
Alliansen gick till val på förslaget och en utredning gjordes. Utredningen landade i att införa avdragsrätt för gåvor till forskning och hjälpverksamhet åt behövande. Något lagförslag finns inte, men de som hamnade utanför utredningens avgränsning av avdragsrätten gnäller ändå. Varför ska exempelvis inte kulturen också få en favör i skattesystemet? Kultur som är så viktigt. Precis det är problemet med avdrag. Det blir en prestigekamp om vilka ändamål som är mest ädla, vilka sektorer som är nyttigast. Och så får politikerna avgöra hur vi medborgare allra helst och bäst använder våra pengar. Sänkt skatt, generellt och för så stora grupper som möjligt, är det bästa alternativet till både stöd och avdrag. Det återför makten över pengarna till medborgarna, skapar större förutsägbarhet och minskar snedvridningen av ekonomin. Så kan medborgarna i högre grad själva välja vad de vill lägga sina pengar på. Då blir nyttan, och rättvisan, störst. Pengarna gör ändå en insats. Konsumtion är kanske inte lika "fint" som att ge men bidrar likafullt till företagens forskningskassa. Och eftersom handel visat sig fungera betydligt bättre än bistånd gör den som köper varor från utvecklingsländer en större insats än den som lägger pengarna i en bössa.

Ledare: Krönika: Alla vill ha stöd för sina avdrag