I Luleå höll Vänsterpartiet på måndagen en manifestation till minnet av dem som föll offer för nazisternas härjningar under Kristallnatten; den natt 9 november 1938 då judarna i Tyskland utsattes för en landsomfattande pogrom.
Manifestationer till minnet av händelsen, och mot rasism och nazism, hölls på flera håll, men kom i skymundan av måndagens stora firande i Tyskland av tjugo år sedan Berlinmurens fall.
Det finns fler kopplingar än Tyskland. En totalitär ideologi låg bakom judeförföljelsen. En lika totalitär, odemokratisk och obehaglig ideologi bar upp diktaturerna bakom järnridån. Ideologierna var visserligen av olika kulör, men till både form och innehåll i mycket av samma skrot och korn. Båda besegrades till sist, om än med skilda former av motståndskamp. Måndagens manifestationer blev således en påminnelse om både nazismens och kommunismens mörka historia. Och Hanna Godings (Ung vänster) ordval, "vi har samlats idag för att minnas de förfärliga brott som ägde rum", fick en vidare betydelse, inte minst för alla vänsterpartister. Trots att det gått tjugo år sedan Sovjetkommunismen föll samman fortsätter Vänsterpartiet att brottas med sin historia. Partiet intog på 1960-talet en mer självständig linje gentemot Moskva, men de myspysiga kontakterna med kommunistpartier och -diktaturer i öst fortsatte fram till murens fall. Sedan följde ett namnbyte där K:et försvann ut VPK, men inte någon egentlig uppgörelse med partiets historia och ideologi. Flera företrädare för Vänsterpartiet fortsatte att kalla sig kommunister. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly slutade visserligen plötsligt att kalla sig kommunist, men lovade att förbli trogen sina gamla ideal. När han ändå valde att gå ur den diktaturstödjande svensk-kubanska föreningen upprörde det vissa av hans mer traditionalistiska partikamrater, för vilka revolutionär socialism fortfarande är ett positivt laddat begrepp och kommunist inte något skällsord. Medan den fria världen nu firar murens fall finns det faktiskt de till vänster som ifrågasätter vad som egentligen vanns när muren revs. Visst blev många fria, men de fick ju den hemska kapitalismen på köpet, är ett argument som återkommer. Dessa diktaturnostalgiker har helt enkelt svårt att svälja att människor när de fick chansen att välja valde något annat än vad vänstern tänkt sig: de valde liberal demokrati och marknadsekonomi. Det är inte att använda för stora ord om man uttrycker det som så att världen, i alla fall stora delar av den, 1989 gjorde ett vägval, bort från kommunismens och den revolutionära socialismens frälsningsläror. Men inom den svenska vänstern står en del fortfarande kvar, stampande och tvekande vid vägskälet.