Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
När krisen kom gick fackförbundet IF Metall förvånande nog med på sänkt lön mot sänkt arbetstid. Lägre lönekostnad för arbetsgivaren blev en acceptabel form av krishantering även för rödmärkta fackkämpar. Det är glömt nu. Inför avtalsrörelsen har LO krävt minst 2,6 procents löneökning 2010. LO:s avtalssekreterare Per Bardh har erkänt att löneökningarna i senaste avtalsrörelsen 2007 blev för höga. Men nu, när konjunktur och inflation vänt kraftigt nedåt, kräver LO ändå centralt fastställda löneökningar som inte ligger jättelångt under det tidigare avtalets dryga 3 procent per år. Dörren stängs för lokala överenskommelser, och för specialavtal på förbundsnivå av Metalls typ. "Vi kommer att kräva centrala löneavtal, det är det bästa för våra medlemmar", sade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin häromveckan i TV-programmet Korseld. Det finns ju företag som går bra och gör vinst. Att andra företag kämpar för livet spelar mindre roll. Att jobb försvinner är enligt Wanja Lundby-Wedin i det här fallet bara att acceptera. Lika lönehöjning för alla är tydligen viktigare än arbete åt alla. På S-kongressen hyllades Wanja Lundby-Wedin. Bland de applåderande ombuden fanns dock kommunalråd som sedan reste hem till Norrbotten och annorstädes, och bytte skepnad på vägen (i likhet med LO-ordföranden som växlar mellan att vara sosse och bara samarbetspartner). På hemmaplan har kommunalråden nämligen en annan inställning till LO:s krav. I löneförhandlingar gäller, oavsett politisk färg, det annars så förkastliga, gnidiga arbetsgivarperspektivet. Företrädare för kommunernas samarbetsorganisation Sveriges kommuner och landsting (SKL), bland andra Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S), vädjade för en tid sedan på DN Debatt till motparterna på arbetsmarknaden att "inse stundens allvar". SKL funderar på att säga upp Vårdförbundets avtal om tvåprocentiga löneökningar nästa år. Kommunföreträdarna skriver också att det är "dags för oss och våra motparter att öka våra medarbetares möjligheter att påverka sin egen lön ... Det måste genomföras lokalt. Kommuner och landsting har olika förutsättningar. Det är inte förhandlare i Stockholm som bäst känner till vardagen." Det låter väldigt likt argumentationen från Svenskt näringsliv, som krävt centrala nollavtal och lokala löneförhandlingar. Och lokal lönesättning skulle vara det bästa upplägget oavsett konjunkturläge. Det är ju ute i företagen som man bäst vet att anpassa lönerna. Lön är en sak mellan den anställde och arbetsgivaren, och har egentligen ingenting med samhällsansvar att göra. Själv tar Wanja Lundby-Wedin sitt ansvar. Hon tycker inte att någon ska tjäna mer än vad fem industriarbetare gör. Wanja Lundby-Wedin har en månadslön på 93.000 kronor, vilket motsvarar fyra genomsnittliga industriarbetarlöner. Så hon håller igen.
