Det blev en utdragen historia, där Mona Sahlin återkom till hur beroende vi är av vår nästa, att vi är starkare tillsammans och behöver varandra. "So-li-da-ri-tet", sade hon med eftertryck, är det vägledande ordet för socialdemokratin. Så långt var det inte mycket nytt.
Mona Sahlin erkände visserligen att partiet försvarat de stora systemen för mycket och den enskilda människan för litet. Men sedan övergick hon raskt till att själv försvara de gamla systemen: Nej till vinstutdelning i välfärdsföretag, nej till etableringsrätt inom sjukvården, nej till vårdval. Nej, nej, nej. Och ändå hade hon mage att påstå att hon minsann står upp för medborgarnas rätt att välja, och anklagade Moderaterna för att vara fixerade vid driftsformer!
Det här motståndet mot välfärdsreformer från Mona Sahlin och hennes "nya" Socialdemokrater rimmar väldigt illa med Mona Sahlins ambitioner att "den här kongressen förflyttar vår syn på storstäder". I storstaden, där rörlighet, flexibilitet och dynamik uppskattas och förutsätts, fungerar Socialdemokraternas fortfarande förstelnade syn på välfärd och valfrihet särskilt dåligt.
I Stockholm, eller på andra ställen för den delen, känner man inte igen den bild som Mona Sahlin målar upp, av ett borgerligt Sverige där välfärdssektorn utsatts för ett "kvalitetsras", och skattesänkningarna bara gynnat de rika.
Det är många, många fler än rika människor i Stockholms innerstad som uppskattat alliansens reformer och upplever dem som befriande. För dem lär Mona Sahlins samhällsbeskrivning kännas luftig och hennes samhällsbygge kvävande.