LEDARE: Krönika: Konservativa vindar i Sverige

Jag har kallat mig konservativ i decennier. Men jag fick länge nästan åka till USA för att kunna träffa gelikar. I Sverige framkallade beteckningen nämligen förskräckta miner, alternativt möjligen fnitter. För konservativa var ju bara dumma utlänningar, amerikaner och sån’a där papister på kontinenten, medan vi svenskar var "progressiva" världsmästare i det mesta från skattetryck till pappamånad. Om någon för bara två år sedan sagt till mig att ett hett debattämne i Sverige år 2009 skulle vara konservatism hade jag härför skrattat. Men sen hände något. Ett antal kändisar, däribland TV-profilen Göran Skytte, började "komma ut" som konservativa (såsom vore det en form av underlig läggning). Och då släppte det strax för fler. Förra året blev det i vissa kretsar inne att vara "värdekonservativ". Och i sommar har även kristdemokraternas ledare Göran Hägglund dragits upp på tåget efter ett par tal, som med rätta tolkats som konservativa. Hägglund har dock (ännu) inte mäktat använda termen konservativ om sig själv och sina åsikter, vilket speglar det främlingskap som många svenskar trots allt fortfarande känner inför begreppet. Vänstern lyckades nämligen under 1900-talet skapa en nidbild av oss konservativa, som fortfarande frodas. Arketypen är en adelsman som med cigarr i munnen och en skabbig drever vid sin sida står lutad mot promenadkäppen och genom monokeln tittar ut över sina sörmländska ägor, dagdrömmande om hur bra Sverige var under Oscar II. Well, sådana filurer finns nog. Men de är definitivt inte typiska för den konservativa opinionen i Sverige (eller annorstädes). Jag själv är exempelvis en arbetargrabb från Dalsland, född utan vare sig börd eller silversked. Och jag blev inte "höger" för att min familj var rik, utan för att jag inte ville förbli fattig. Likt många andra passar jag nämligen bäst in på beteckningen liberalkonservativ; ett epitet som åsyftar den kombination av liberala idéer och socialt och kulturellt traditionella värden som präglar anglosaxiska länder. Där finns få hinder i form av skatter, förbud och regleringar för folk att själva forma sina liv. Och en kultur som påbjuder att denna frihet att lyckas åtföljs av skyldigheten att som frisk, arbetsför medborgare faktiskt ta hand om sig själv. Samt att frivilligt hjälpa andra, mindre lyckligt lottade. Inkarnationen av denna ideologi torde vara USA:s förre president Ronald Reagan. Ni minns han som återupprättade den amerikanska drömmen och mosade kommunismen. Vad svenska liberalkonservativa vill åstadkomma är också, precis som en gång Reagan, bland annat sänkta skatter, så att det går att leva på sin lön; en avreglering av arbetsmarknaden, så att fler företag kan startas och nya jobb skapas; och en sociokulturell kontrarevolution, som stärker familjen och skapar ett samhälle med mer optimism, sunt förnuft, hyfs och sans än dagens. Och mitt intryck är att detta är exakt vad en majoritet svenskarna också vill ha. Jag tror därför att den konservativa vågen kommer att öka i styrka i takt med att alltfler upptäcker att de faktiskt inte behöver bli konservativa, utan att de varit det länge. Det enda som krävs är att fler blir varse om vad begreppet konservativ
faktiskt betyder.

Ledare: Krönika: Konservativa vindar i Sverige