Ledare: Bra! Men inte nog ...

Låt oss därför hoppas att kommunminister Mats Odells (KD) agerande i "Gräddfilsgate" bildar skola för framtiden.

Foto: BRITTA PEDERSEN

Politik2009-08-06 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Så försvann ytterligare en svensk potentat ur synhåll. Denna gång var det falluckan under Gotlands miljöpartistiska landshövding Marianne Samuelsson som öppnade sig. Det började med att Samuelsson i förra veckan ertappades med att ha låtit en företagare slippa lagstadgat grus i tillståndsmaskineriet vad gällde ett strandskyddsärende. Och när hon i tisdags, ställd inför växande kritik, även började svänga sig med konspirationsteorier och anklaga en underordnad tjänsteman för illojalitet för att ha spelat in (och upp) vad hon faktiskt sade, så fann regeringen det för gott att låta henne gå. Vilket är utmärkt! Det har troligen nämligen aldrig hänt i modern tid att en landshövding, eller någon annan så hög statstjänsteman, fått gå så raskt. Det inträffade är därför på sitt sätt en historisk händelse, som står i skön kontrast mot tidigare regeringars ofta senkomna och valhänta hanteringar av liknande skandaler. Låt oss därför hoppas att kommunminister Mats Odells (KD) agerande i "Gräddfilsgate" bildar skola för framtiden. Skandalen väcker dock samtidigt funderingar. Som om inte strandskyddslagstiftningen i Sverige är onödigt stram. Det finns i vårt stora, glesbefolkade land så gott om sjöar och kuststräckor att man nog gott kan luckra upp lagen och låta fler bo nära naturen. Detta skulle också kunna få sina fördelar. Som att moderera en del storstadsbors naivt romantiska syn på "livet på landet". Och därmed kanske också skapa en lite sobrare syn i Stockholm på jordbruks-, rovdjurs- och andra glesbygdsfrågor. En mer principiell, men inte mindre intressant reflektion infinner sig också. För även om Marianne Samuelsson i förrgår alltså fick kicken som landshövding så kommer hon framgent varken att gå arbets- eller lottlös. Hon skall nämligen, som det heter, få andra uppgifter inom regeringskansliet. Det vill säga hon får behålla sin anställning. Och garanterat även sin lön. Man bågnar! För om inte försummande av grundläggande demokratiska principer som allas likhet inför laget räcker för avsked, vad behöver en svensk statstjänsteman göra för att få sparken på riktigt? Här faller tyvärr regeringen in i ett trist historiskt mönster skapat av socialdemokratiska föregångare: att oberoende av försyndelse garantera medlemmarna av den styrande klassen livslångt uppehälle. Detta i grunden feodala system måste avskaffas. Att politiker och byråkrater, precis som alla vi andra, måste kunna förlora jobbet om de klantar till det är garanterat också en uppluckring av arbetsrätten som sisådär 97 procent av befolkningen skulle ställa upp på. För att fortsätta skyffla runt politruker som gjort bort sig från gamla till nya, ofta än högre betalda poster gynnar
bara en sak - politikerföraktet.