LEDARE: Ledare: Pinsamt och bedrövligt

Svenska staten brukar inte tveka att lägga resurser på ömmande ting. Vem kommer inte ihåg hur Guantanamosvensken häromåret flögs hem i kungens privatjet. Och om det kniper brukar inte formalia få stå i vägen. Minns hur Ebbe Carlsson efter mordet på Olof Palme 1986 utsågs till regeringens egen Kalle Blomqvist, med rekommendationsbrev och allt. Det är dock tydligen skillnad på saker och ting och på folk och folk. För i går kunde P1 avslöja att Sverige 1998 mottog en förfrågan om att ge den kambodjanske exdiktatorn Pol Pot rannsakan och dom. Och tackade nej. Orsaken sades vara att man inom statsförvaltningen ansåg att herr Pot riskerade behöva utsättas för olaga frihetsberövande. Att svenska byråkrater slår vakt om rättssäkerheten är givetvis bra. Men! Oro uttrycktes även för att det var så långt till brottsplatsen, att svensk åklagare och domstol kunde finna "bevisläget oklart". Vilket låter misstänkt krystat. För om det råder så hårda beviskrav torde Hermann Göring, Adolf Eichmann och andra naziförbrytare en gång kunnat propsa på att få stå inför rätta i Sverige. Och bli frikända. Pol Pot var nämligen inte vilken dussindiktator som helst. De 1,7 miljoner offer hans kommunistregim krävde 1975-1979 motsvarade hela 20-25 procent av landets totala befolkning, vilket är ett svårslaget världsrekord i folkmord. Svenska skattebetalare besparades nu likväl strulet att ta hand om Pol Pot då gubben dog bara en vecka senare. Om detta skedde av naturliga orsaker eller giftampull tvistar de lärde. Hursomhelst lär dödsbudet ha framkallat lättade suckar. För det fanns många som inte hade ett direkt intresse i att få hit despoten då en rättegång satt fokus på gamla syndare. Som författaren P O Enquist, som medan Pol Pots röda khmerer 1975 tvångsutrymde Kambodjas städer skrev "Horhuset utrymt, städning pågår." Och hans kollega Jan Myrdal, som efter ett besök i dödsriket tre år senare barskt
förklarade att "Rättfärdighet råder". Samt riksdagens dåvarande talman Birgitta Dahl (S), som ännu årtal efter Phnom Penhs ödeläggelse kallat allt tal om skräckvälde för "lögn eller spekulation". Dessa figurer klarade sig alltså undan en historiens straffdom då. Gårdagens rön borde därför nu, till slut, leda till en debatt om Sveriges politiska försyndelser under 1970- och 1980-talen. Och en bra början vore att regeringen återuppväckte den sanningskommission som i början av nittiotalet fick i uppdrag att studera svensk utrikes- och
säkerhetspolitik under efterkrigstiden. Denna fick nämligen aldrig chansen att fullfölja sitt viktiga värv. Detta då socialdemokraterna krävde att utredningen gjorde halt vid 1969. Vilket
för övrigt var året då Olof Palme blev statsminister. Och diktatorssvärmeriet började på allvar.

Ledare: Ledare: Pinsamt och bedrövligt