Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Det gäller verkligen att välja sina ord väl när man diskuterar rovdjurspolitik; det är ett känsloladdat ämne. Å andra sidan är frågan så infekterad att många kommer att bli upprörda oavsett vad som sägs. "En succéhistoria" och "en stor framgång för Sverige" var Andreas Carlgrens (C) ordval när han beskrev svensk rovdjurspolitik i fredags. Rovdjursstammarna har växt kraftigt. På 1970-talet hade Sverige tre vargar, idag har vi 220. Våra 3.000 björnar är långt över målet. Ett prioriterat mål för miljöminister Andreas Carlgren och regeringen med den nya rovdjurspolitiken har även varit att få ett slut på de värsta av stridigheterna, och försöka nå ökad samling kring hur rovdjuren ska förvaltas. Ett viktigt led har varit att i högre utsträckning tillmötesgå dem som berörs mest i sin vardag; de människor som bor nära inpå rovdjuren. Som ett första steg lättade regeringen 2007 på reglerna i jaktförordningen så att möjligheten att försvara tamdjur mot rovdjursangrepp blev större. Det försöket föll väl ut och permanentas från och med i år. Nu går regeringen vidare för att långsiktigt förankra rovdjurspolitiken genom ett decentraliserat, inkluderande beslutsfattande och förbättrade möjligheter till dialog. Naturvårdsverket fortsätter att sätta upp de nationella målen men besluten kommer att tas av viltförvaltningsdelegationer på varje länsstyrelse. I dessa delegationer kommer företrädare för olika intresseorganisationer och politiska partier att tillsammans besluta om och föra en ständig dialog kring rovdjurssituationen i länet. Djuren då? Vargstammen har visserligen ökat i omfattning men för att göra den långsiktigt livskraftig måste fler insatser till. Nytt blod behövs i den inavlade svenska stammen och regeringen planerar att underlätta naturlig invandring av varg, och flytta de djur som kommer in i rennäringsområdena söderut så att renskötseln fredas. Frågan är då vad de sörlänningar som redan lever i vargtäta områden kommer att tycka om detta, särskilt som de förväntas ställa upp av hänsyn till en rennäring som knappast kan kallas långsiktigt livskraftig. Missnöjet kommer säkerligen även i fortsättningen att vara utbrett i Sverige. Det har varit "ett långt bråk", som miljöministern uttryckte det, och det är långtifrån säkert att ens de värsta striderna är över. För att kunna nå framåt måste båda sidor vara beredda att både ge och ta, och mycket till sådan god vilja har inte funnits hittills. Men miljöminister Andreas Carlgren har nu i alla fall en plan som på ett föredömligt sätt balanserar rovdjurspolitikens olika särintressen. Oavsett hur fortsättningen blir förtjänar han mycket beröm för sina ansträngningar att skapa ökad samling kring svenska rovdjur.
