Rent spontant anser nog de flesta att varje fattigt barn ändå är ett för mycket. Eftersom Rädda Barnens uppdrag är att värna barnen blir det för dem närmast en plikt att inta ett sådant perspektiv. Följdriktigt uttrycker också Rädda Barnen oro för situationen, särskilt som konjunkturen har vänt, och uppmanade häromdagen i Kuriren regeringen att ta fram ett åtgärdsprogram.
Miljöpartiet var inte sena att hänga på, och beskyllde alliansens politik för att drabba utsatta barn. Just för att det handlar om barn går det att komma undan med sådan slö argumentation. Därför finns det också anledning att vara extra nogsam när man pratar barnfattigdom. Fallgroparna är flera.
Rädda Barnen använder sig av två mått på fattigdom, antingen att familjeinkomsten inte täcker SCB:s norm för basbehov, eller att familjen någon gång under året har tagit emot socialbidrag. Båda måtten är behäftade med problem. Vad som är ett basbehov är svårt att säga, och tillfälligt socialbidragstagande behöver inte innebära att familjen i fråga i det stora hela är ekonomiskt utsatt.
Måtten är dessutom manipulerbara. Ändras en norm raderas helt plötsligt tusentals tidigare fattiga ut ur statistiken. Ändras kraven för att få socialbidrag händer samma sak.
Ett annat problem är den omedelbara koppling Rädda Barnen verkar göra mellan olikheter och fattigdom. Som exempel på fattigdomsproblem nämns att inte kunna köpa nya kläder, inte kunna åka på skolutflykter, inte vilja be sina föräldrar om pengar eller att inte ha tillräckligt med mat för dagen. Men utebliven veckopeng ligger inte i samma fattigdomsdivision som att inte kunna äta sig mätt. Det gör inte heller att ibland tvingas avstå från det som många andra kan få eller göra.
Rädda Barnens mål är naturligtvis främst att alla barn ska ha det bra, vilket är lovvärt. Frågan är dock vad som går att åstadkomma med särskilda, riktade åtgärder. I praktiken är det ju de vuxna som har barnens levnadsstandard i sina händer. Vad som krävs är därför åtgärder i linje med vad regeringen redan infört, för att öka vuxnas möjligheter till egenförsörjning, och bryta utanförskap.
Här lyfter Rädda Barnens rapport fram relevanta fakta. Andelen "fattiga" barn är betydligt högre, fem gånger så hög, bland dem med utländsk bakgrund. Fattigdomsproblemet synes alltså i mycket vara ett integrationsproblem.
Tyvärr visar historien att en sådan koppling inte brukar få politikerna att reagera snabbare.