Det här har regeringen tagit fasta på i sin rovdjurspolitik. Naturvårdsverket utreder för närvarande på miljöminister Andreas Carlgrens (c) uppdrag en regionalisering av rovdjursförvaltningen, för att kunna ta mer hänsyn till de människor som direkt berörs. Samtidigt utreds även möjligheterna till begränsad jakt på varg och järv utöver dagens skyddsjakt.
Logiken i båda förslagen är att kontrollerad jakt på rovdjur i enlighet med regler som är väl förankrade är bättre än okontrollerad jakt. Genom att ge ökat förtroende kan man också uppnå ökad kontroll.
Det är väl tänkt. Och ett tidigare försök till mer pragmatiskt tänkande inom rovdjurspolitiken bådar gott inför framtiden. Redan våren 2007 ändrade regeringen jaktreglerna. Tamdjursägare fick då efter en ändring i 28 § jaktförordningen tillåtelse att döda ett rovdjur för att avvärja ett pågående eller omedelbart förestående angrepp på ett tamdjur.
En tidig utvärdering av den förändring som infördes på försök fram till april 2009 visar att sex vargar, en björn och inga lodjur eller järvar hittills har fällts med hänvisning till förordningen. Och Andreas Carlgren konstaterar nöjt att "utvärderingen visat att förordningen använts på ett förväntat sätt som inte påverkat rovdjursstammarna negativt och inga överträdelser har heller konstaterats".
På det stora hela verkar försöket alltså ha fungerat väl. Rovdjursstammarna har inte hotats och respekten för de begränsande regler som finns har upprätthållits, ja antagligen ökat i och med regelförändringen. Mycket talar för att den förändring i jaktförordningen som införts på försök borde bestå.
Som alltid finns det svårigheter att göra en korrekt bedömning. Incidenter där rovdjur skjuts är generellt svåra att utreda och jaktbrott komplicerade att lagföra. Det har inte blivit enklare för de rättsvårdande myndigheterna att sätta dit tjuvjägare med de nya reglerna. Men det finns ingen annan väg framåt än att som Andreas Carlgren försöka skapa mer samförstånd inom rovdjurspolitiken för att öka respekten för den. Skulle nya problem uppstå i framtiden får man se över reglerna igen.
De mest inbitna rovdjursförsvararna låter sig naturligtvis inte lugnas av vad Andreas Carlgren eller statistiken säger. De betraktar rovdjuren som sina vänner. Många rovdjurshatande djurägare gör samma misstag. De ser tamdjur som familjemedlemmar. Det är de inte, djur är egendom. Men även sin egendom måste man få försvara