Idén om alla människors lika värde och rätt att behandlas med värdighet av sina medmänniskor kan inte lyftas fram för ofta.
Sverige har fört en aktiv politik på området jämställdhet, jämlikhet och diskriminering. Grupper som betraktas som utsatta har växt i antal, grunderna för diskriminering likaså. De offentliga ombudsmännen har gått från en till fyra på tjugo år. I detta politiska arbete finns en del att vara stolt över som svensk. Men i ett land där personligt ansvar och respekt för olikhet inte står jättehögt i kurs är det inte riskfritt och oproblematiskt med politikernas aktivism på området. Tendensen att förlägga ansvaret för det egna livet utanför sig själv har ökat. Det talas om en "offerkultur" i Sverige. Denna syn på individen som ohjälpligt utsatt för omgivningens krafter har destruktiva effekter; dels genom att människor inte ens försöker när de får höra att det inte tjänar något till, dels genom att människor lutar sig bekvämt tillbaka och kräver av andra att ta ansvaret att rätta till deras situation. Besvikelsen kan bli stor om politikerna svarar på kraven med att sätta upp orealistiska mål som sedan inte nås. Ambitionerna ska vara höga för att hjälpa människor att förbättra sina villkor. Men varje skillnad i förutsättningar kan inteutraderas.
Det inser politikerna och resultatet blir ofta en läpparnas bekännelse följt av meningslösa åtgärder, som inte leder eller är tänkta att leda någonvart. Ett exempel är Luleå kommuns jämställdhetskommitté, som kommunens revisorer vill lägga ned då den anses "leva sitt eget liv". Ordförande Helena Enqvist (s) har själv kallat kommittén för "ett kuttersmycke för kommunen".
Betoningen av gruppidentitet och likabehandling har fler svagheter. Den kan innebära minskad tolerans, då varje skillnad mellan människor ses som ett problem och varje olikhet som en orättvisa. I stället för mindre kan det bli mer fixering kring vad i stället för vem man är. Trots att målet är att människor ska slippa bli betraktade som företrädare för en viss grupp, och kunna känna sig som, ja, vem som helst.
Riktigt konstigt blir det när normer i sig ses som problem. En av onsdagens föreläsare, polisen Irmeli Krans, gick i sitt föredrag till attack mot "heteronormativiteten" i samhället. Som exempel drog hon en historia om hur hon och en manlig, homosexuell vän, tagits för ett par av en expedit. Pinsamt för alla inblandade visst, men ett tecken på ett allvarligt samhällsproblem? Nja. Man kan inte kräva av människor att de ständigt ska ifrågasätta vad de uppfattar som det normala i sin vardag. Vad man kan kräva är vanligt folkvett, sådant som borde vara självklarheter. Som att inte dra plumpa skämt i fikarummet, eller att hota, förnedra eller förlöjliga andra. Oavsett vilken mer eller mindre idiotisk grund någon anser sig ha för sitt ansvarslösa beteende.