LEDARE: Gästkrönika: Svårt att få själen omplåstrad

Nu har det hänt igen. Skolmassakern i Kauhajoki har knappast undgått någon. Visst kan man ifrågasätta polisens agerande, varför ingen ingrep trots att de sett filmerna ynglingen producerat, men jag ställer mig även en annan fråga: Var gick det snett innan dess? Och tanken kommer också smygande, kan detta hända i Sverige? Hur kan man i så fall förebygga? Det är ett enormt fokus i samhället på vår hälsa. Vi får hälsobilagor med senaste rönen om fotsvamp och mjäll, vi får reklam för otaliga hälsoprodukter. Hur ofta behandlas vår psykiska hälsa med samma omsorg? Det finns fortfarande något skamfyllt över det. Visst har det på senare år blivit mer legitimt att säga att man går hos psykolog. Bara man inte säger det för högt. De gånger som media fokuserar på den psykiska hälsan är i princip uteslutande när ett våldsdåd begåtts, och man klandrar då beslutsfattarna enhälligt för att psykvården inte får de resurser som behövs. Visst är det så, men det hindrar ju inte att vi alla försöker närma oss kapitlet om psykisk hälsa med mindre rädsla. Kanske rentav nyfikenhet. Och då menar jag inte nyfikenheten som startar i meningen "Har du hört, gamla fru Nilsson har hamnat på hispan, men det har man ju anat länge ...", utan en mer djupgående vilja att förstå och lära sig lite om ämnet. När media använder begreppet "psyksjuka" förstärker man ofta en stereotyp, man får intrycket av att alla med en psykisk sjukdom är farliga människor. Så är det naturligtvis inte. Det finns en stor grupp inkluderad i detta begrepp som består av människor med antisociala drag, en personlighetsstörning ibland kombinerat med missbruk. De här människorna har fått med sig ett bagage från sin uppväxt precis som alla andra, men innehållet är kanske inget att skryta med. Under tiden har man hållit skenet uppe, helt i enlighet med de oskrivna samhällsreglerna. Det kan ha funnits behov av att prata med någon, men var gör man det? Äär det okej att gå till kuratorn på skolan eller blir man mobbad då? Och hur ofta finns kuratorn där? Nej, jag klarar mig själv! Alla andra klarar sig själv, jag klarar mig också själv! Visst är det många som klarar sig. De vänder en nedåtgående trend och får stabilitet i tillvaron. Men långt ifrån alla klarar det, och i vissa fall mynnar det ut i våldsbrott. Vi har ett isberg här att försöka smälta! Ju fler som får hjälp att komma på fötter tidigt i livet, desto färre offer behöver vi se. Ju mer naturligt du och jag ser på frågan om psykisk (o)hälsa, desto enklare gör vi det för alla som behöver hjälp med den. Och vem behöver inte det någon gång i sitt liv? Min mor gick bort för ett par år sedan, och jag behövde samtala med någon. Jag hade inte råd med privatpsykolog, så jag sökte mig till sjukvården. Fick svar att en remiss till en psykolog gick iväg, sedan fick jag räkna med att det skulle dröja minst ett halvår. Om jag inte var självmordsbenägen förstås, då fick jag ge mig iväg till psykakuten och köa. Ska det verkligen vara så förbaskat svårt att få sin själ omplåstrad?

Ledare: Gästkrönika: Svårt att få själen omplåstrad

Det finns fortfarande något skamfyllt över att gå till psykologen, skriver Elin Nordén.