ENLIGT SOCIALSTYRELSENS klassifikation över svenska sjukdomar betraktades homosexualitet som en mental sjukdom ända fram till 1979. Jag skulle vilja påstå att det enda som är sjukt med homosexualitet är att så många inte kan förstå och respektera det.
HATBROTTEN HAR ökat. Homofobiska brott är enligt Brottsförebyggande rådet allra vanligast i Norrbottens, Örebro och Stockholms län, där det anmäls mellan 12 och 14 sådana brott per 100.000 invånare.
I HELA RIKET utsätts varje år uppskattningsvis 10.000 personer för personrån, misshandel, hot och trakasserier med homofobiska motiv. I juli dömdes en man till livstid för ett mord av den här typen. I PRAKTIKEN FINNS det alltså svenskar som tycker sig ha rätt att förfölja eller skada en medmänniska bara för att vederbörande älskar personer av samma kön. Varför är det så skrämmande? Det handlar ju om vanliga människor. TÄNK OM VI norrlänningar blev illa behandlade av vår omgivning? Ibland är vi visserligen också lite diskriminerade som folkgrupp, men aldrig på det sättet. Tänk om vi precis som homosexuella blev hotade nu och då bara på grund av vår tillhörighet? "Jävla norrlänning, jag ska döda dig!" Skulle man känna sig trygg? Skulle man försöka dölja sitt ursprung i sällskap med svealänningar och götalänningar för att slippa riskera stryk? Försöka prata gotländska ... I SAMMA TANKEEXPERIMENT får tyvärr inte norrlänningar gifta sig med vem de vill. Det finns en speciell lag om norrlänningar som tillämpas på den punkten. Och när vi samlas på en stor norrländsk festival så kan vi vara helt säkra på att det är någon norrlänning som kommer bli misshandlad av någon norrlandofob innan festivalen är över. NÄR JAG GICK på gymnasiet var jag dödsförälskad i en kille. Han var smart, han var snygg och vi hade väldigt roligt tillsammans. När jag hade stött på honom ett tag så frågade han om vi skulle träffas. Jag sa ja, och vi tog en långpromenad tillsammans. Under promenaden förklarade han att han inte var intresserad av tjejer. Han gillade killar. JAG BÖEV FÖRST väldigt paff och sedan väldigt besviken. Jag hade då innan fått lära mig att homosexualitet var fel. SÅ KILLEN JAG VAR KÄR I var inte bara otillgänglig, han var också omoralisk. Men jag fick inte ihop det. Varken med honom eller med mina tankar. HUR KUNDE HAN vara fel? Den här killen som jag kände, en härlig och godhjärtad människa som aldrig gjort en fluga förnär? Jag kunde inte förstå varför jag skulle bedöma honom annorlunda efter att jag fått reda på att han var bög. Han var ju precis samma människa! OCH VISST VAR det så. Sedan dess har jag som heterosexuell lärt mig två saker: Stöt inte på folk som är gay. Folk som är gay är inget att stöta sig på.