DET FINNS KATEGORIER av människor i vårt samhälle som rör sig långt utanför det "vanliga livet". Många olika grupper stämmer in på den beskrivningen, men en som ligger mig extra varmt om hjärtat är människor med förståndshandikapp. JAG HAR i många år jobbat med förståndshandikappade, främst inom autismspektrat. En sak som berört mig under dessa år är hur långt utanför samhället dessa människor ofta befinner sig, inte bara sett utifrån delaktighet utan också rent fysiskt. Även om man numera arbetar aktivt för mer integrering så är det ändå så att till exempel ett gruppboende gärna får ligga lite i utkanten någonstans så det inte stör för mycket. AV SAMMA anledning upplever jag att det fortfarande är många som inte träffat eller varit i kontakt med en förståndshandikappad människa. I VISSA FALL kan det naturligtvis vara befogat att inte integrera för mycket om handikappet inte tillåter det, men ofta är det mer eller mindre obefogat. De här underbara personerna med helt fantastiska personligheter har lärt sig att leva med sina handikapp, varför skulle då inte vi kunna lära oss att göra det? MYCKET BOTTNAR ju av naturliga skäl i rädsla. Det är annorlunda, något man inte är van vid, man vet helt enkelt inte hur man ska hantera det. EN GÅNG när jag åkte buss steg det på en ledsagare med en utvecklingsstörd kille. Han var ganska pratsam även om man inte förstod hälften. Dessa två satte sig mittemot en farbror. Killen bubblade på, gestikulerade och skrattade, det var ett samtal som inte liknade något annat. Gubben som hamnade mittemot där de satt såg enormt besvärad ut, i det närmaste förskräckt. JAG SÅG HUR ledsagaren pratade med den osäkre mannen för att lugna honom lite, men det verkade inte som budskapet gick in. Han såg fortsatt skraj ut, och flyttade längre och längre ut på sitt säte under resans gång. Till slut trodde jag att gubben skulle trilla ner på golvet. TV-PROGRAMMET "I en annan del av Köping" om livet på ett gruppboende har betytt väldigt mycket i det avseendet. Alla som sett programmet har fått en liten insyn i dessa härliga människors vardag. Man har helt enkelt fått en liten inblick i hur livet kan te sig för en kille eller tjej med lite andra förutsättningar i livet. OCH DET behövs, för det finns fortfarande mycket konstiga fördomar och i vissa fall ren dumhet. JAG VAR UTE på promenad med en kille när jag jobbade inom daglig verksamhet; så möter vi en man som bodde i området. Han vänder sig till mig mitt framför ögonen på den utvecklingsstörde killen och säger: "Vi vill inte att ni går omkring med såna i vårt område." VEM ÄR det nu som är störd?! DET FINNS många CP-skadade utan förståndshandikapp. En av dem är Jesper Odelberg, den CP-skadade ståuppkomikern. Av honom hörde jag ett ord jag tycker är fullständigt lysande. Normalstörd. Alla utan diagnos på någon form av "störning" är helt enkelt normalstörda!
FÖR ÄRLIGT talat, på något sätt är vi alla mer eller mindre störda. Hur skulle annars "Bonde söker fru" kunna ha så höga tittarsiffror?
