Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
DET HAR I ALLA TIDER funnits en stor marknad för profeter som säger att det snart kommer att gå riktigt åt helvete. Länge var det religiösa förkunnare som Jeremia i Gamla testamentet som stod för förebuden. I takt med avkristningen tog dock mer sekulära dysterkvistar över. Som Hitler, med sin amsaga om att judarna höll på att ta över världen med hjälp av räntan. Sedan folk visa av skadan blivit sunt skeptiska även till politiska domedagsprofetior är det framförallt miljöaktivister som spelar siarens roll. Och de gör den med bravur. Dessa helvetespredikanter har under de senaste femtio åren svept fram som en gräshoppssvärm mellan frodiga öar i debattlandskapet och på vägen skrämt vettet ur både kvinnor och barn. På 1960-talet var det nedsmutsningen av haven som hotade allt. På 70-talet blev det sedan DDT och kärnkraft som indikerade slutet, innan det på 80-talet var dags för försurningen av skog och mark. Och efter ett mellanspel om ozonhål och genmodifierad mat på 90-talet är det nu växthuseffekten som sägs leda till Armageddon. JAG PÅSTÅR INTE att vi skall ta miljön lättvindigt. En seriös miljödiskussion fyller tvärtomen viktig roll i samhällsdebatten. Nej, vad jag vänder mig emot är att aktivisterna oemotsagda tillåts att ständigt utslunga nya, ännu värre hotbilder när de gamla inte visade sig stämma. För vad hände egentligen med ozonhålet? Och jag blir upprörd över att politiker och media gång på gång helt okritiskt köper dessa helvetesteorier och sedan stryper debatten. För när fick en seriös växthusskeptiker - och de är många! - tala till punkt i TV senast? Studerar man miljödebattens historik framträder dessutom ytterligare minst ett suspekt mönster. Att det alltid är samma typ av personer som blåser i larmbasunerna. Och att de helt oberoende av problemens natur med samma brinnande emfas hävdar att slutet är här om inte en radikalt ny politik som alltid råkar ligga helt i linje med tokvänsterns krav på högre skatter och fler regleringar omedelbart genomförs. ATT DET FAKTISKT finns ett alternativ till det naturgödslade kollektivjordbruket - fortsatt ekonomisk tillväxt som kan betala för ny och renare teknik - nämns däremot nästan aldrig. Trots att detta redan löst många försurnings- och andra problem. Att bulken av aktivister drivs av ideologiska motiv snarare än omsorg om miljön speglas nog också i det faktum att de aldrig tar upp det i särklass största och vetenskapligt enda helt oomtvistade hotet mot vår existens: kometer. Jordens bana korsas nämligen ständigt av sådana och frågan är inte om utan när en kommer att dimpa ner. Och om det skulle råka bli en större variant så kommer det verkligen att osa svavel. Greenpeace kan fråga dinosaurierna. MEN DET ÄR KLART, komethotet låter sig ju inte ens på papperet lösas av nya skatter och regleringar av vårt vardagsliv. Det kräver i stället utvecklandet av raketer och vätebomber kraftiga nog att pulvrisera hotet miljontals mil härifrån. Och rop på kärnvapen går ju inte riktigt ihop med näbbstövelimagen.
