”Det förflutna är fortfarande framför oss”. Låt sätta upp det citatet framför varje kommentar som försöker förstå Ryssland, analysera krisen i Ukraina, tränga in i Putins tankeliv. Zinkpojkarna var det som kom hem till dåvarande Sovjet från kriget i Afghanistan, döda unga män i förseglade zinkkistor. Ibland förvånansvärt lätta, då fanns det bara lite uniformsdetaljer och några skovlar jord i kistan. Aldrig att de anhöriga fick några av soldatens tillhörigheter, de var redan stulna, aldrig att de överlevande fick med sig några presenter till sina fästmör och föräldrar när de återvände, de stals av tulltjänstemännen.
Det sovjetiska förflutna står fortfarande som en framtid för det yrvakna Ryssland. Och det vi tror är fascistisk grymhet bland de tandlösa partisanerna är bara sovjetisk arméstandard. Ineffektiv, grym, primitiv, en av soldaterna i Aleksijevitj bok skriver hem och ber att familjen ska döpa en get till ”sergeanten”, sedan ska han själv slå ihjäl geten när han kommer hem. Där är standarden.
Bokens kanske mest klargörande avsnitt kommer allra sist. Där får vi en utförlig redogörelse för den rättegång mot författaren som blev en följd av bokens utgivning. Då hade Sovjetunionens upplösts men en grupp mödrar till soldater som stupat i Afghanistan lämnade in en stämning för förtal, för att deras söner framställts som själlösa mördarmaskiner.
Mödrarna alltså, de som skriker sin förtvivlan över zinkkistorna, som sover på kyrkogårdarna, som förlorar förståndet över sin ende son, de mödrarna åtalar kvinnan som berättar vad som egentligen hänt. Det förflutna är fortfarande framför oss.