– Jag har haft åtta fantastiska år på Norrbottensteatern, säger teaterchefen Karin Enberg som vid årsskiftet slutar av kulturpolitiska skäl.
Nyheten att Karin Enberg väljer att lämna sin chefstjänst i förtid slog ned som en bomb i somras. Utlovande pengar till teaterns verksamhet halverades och Karin Enberg tog konsekvenserna. Hon lämnade in sin avskedsansökan.
Men ingenting i denna samtidshistoria hade hänt om Karin Enberg, 20 år gammal, inte skrivit in sig på Stockholms universitet med målet att bli historielärare och hamnade på en föreläsning där hon häpnade och förundrades över hur tråkigt historien återberättades för studenterna.
– Jag älskade och älskar fortfarande ämnet historia, men jösses så tråkigt det var.
Hon hoppade av sin studier. Ett beslut, som via ett år i Paris (en galet roligt tid) och en brevväxling med en vän, slutligen gjorde att hon började som scenarbetare på Teater 9 i Stockholm.
– 1975 blev ett mycket speciellt år. Då fick jag min första roll. Jag träffade min make Bengt Magnusson och jag fick reda på att min far inte var min biologiska far.
Omtumlande på många plan. Och den unga arbetarklass kvinnan från Fruängen hade påbörjat en resa som skulle bli avgörande för hennes yrkesval.
Tio år blev hon kvar på teater 9 som skådespelare och lite som producent innan slitningar i gruppen gjorde att hon slutade. Då skriver vi år 1984 och inte bara teatern utan även samhället hade förändrats.
– Vi var vänsterorienterade utan att vara partipolitiskt aktiva. Vi gjorde alltid intressant teater som många av de stora inom teatern höll koll på, även om en del föreställningar kanske inte vara av den bästa kvaliteten, menar hon.
De tio åren på Teater 9 beskriver hon som galna, befriande men också en god skola. Det var nämligen Karin Enbergs scenskola. Regiutbildning och teatervetenskap har hon läst efteråt, men hantverket lärde hon sig under åren med den fria teatergruppen. Samtidigt är det en ganska blyg och tillbakadragen ung kvinna som framträder när hon talar om tiden som ung vuxen. Ett epitet få skulle tillskriva henne idag, då hon själv beskriver sig som pratsam och lite bullrig. En människa som tar plats. Och förklaringen till den förändringen menar hon kom med hennes fackliga engagemang, där hon kom över sin rädsla att inte vara intellektuell nog för att tala och uttrycka sin åsikt.
– Det var min klassbakgrund som spökade, osäkerheten att inte tala nog fint, förklarar hon.
Uppvuxen i arbetarklass har rättvisa och solidaritet alltid varit ledord för hennes gärning. Men det var jämställdhetsfrågorna som gjorde henne fackligt aktiv för frilansarna inom Teaterförbundet.
– Jag glömmer aldrig stämman 1987 då valberedningens manlige ordförande för teaterförbundet förkunnande att det tyvärr inte fanns några kvinnor att föreslå till styrelsen. Samtidigt satt vi ett helt gäng unga kvinnor från frilansavdelningen på vår första stämma och tittade på varandra.
Det blev startskottet för en lång resa för det jämställdhetsarbete inom scenkonsten som vi nu ser frukterna av. Förutom fackliga segrar och medvetandegörande av jämställdhetsfrågor gjorde Karin Enberg på uppdrag av teaterförbundet en kartläggning av jämställdheten inom scenkonsten år 2001.
– Jag tittade bara på kön och ålder och det var värre än jag föreställt mig. Bara en tredje del av dramatikerna och regissörerna var kvinnor. Dessutom hade kvinnliga skådespelare över 45 mycket, mycket svårt att få jobb, vilket inte gällde männen.
Men det har som sagts hänt mycket på de senaste 15 åren. Då fanns exempelvis bara tre kvinnliga chefer på landets då 28 institutionsteatrar. Idag är könsfördelningen jämn. Själv hade Karin Enberg tydligt markerat att hon gärna skulle vilja vara chef och fick också möjlighet att gå en skräddarsydd ledarskapsutbildning för blivande kvinnliga teaterchefer.
– Då hade både arbetsgivaren Svensk scenkonst och dess arbetstagarorganisation förstått vikten av att arbeta med jämställdhet. Det handlar slutligen om vilka berättelser som spelas och vem som gestaltar dem, säger hon.
I januari 2008 tillträdde så Karin Enberg som chef för Norrbottensteatern. En teater hon förälskat sig i under kortare gästspel som frilansande regissör.
– Jag var beredd på motstånd eftersom jag inte kom från länet och kanske också på grund av att jag är kvinna.
Men motståndet blev mindre än hon förväntat sig. Snarare är det den ekonomiska verkligheten hon haft som sin värsta motståndare.
– Problemet är grundfinansieringen. Man drog ned för mycket på 1990-talet och början på 00-talet när teatern stod inför konkurs. Men framför allt handlar det om att staten dragit ned sina anslag. Regionerna kan inte kompensera statens minskade bidrag.
Sammanfattningsvis är det dock en mycket nöjd Karin Enberg som lämnar sitt chefs jobb sista december. Hon lyfter speciellt att Norrbottensteatern åter börjat spelat barnteater samt satsningen på Ung Scen Norr som två betydelsebärande inriktningar hon är mycket stolt över under sin tid som chef.
Vad ska du göra sedan?
– Jag kommer på uppdrag av styrelsen att titta över Norrbottensteaterns organisation för att se om det finns effektiviseringar att göra. Det är bara det som finns kvar att göra i denna mycket slimmade organisation. Sedan ser jag framemot att vara mormor och så har jag alltid drömt om att jobba som volontär.