I filmen Frihet bakom galler har dokumentärfilmsparet Nima Sarvestani och Maryam Ebrahimi följt 40 kvinnor och nästan lika många barn i ett afghanskt kvinnofängelse i Tahkar under ett och ett halvt år.
Kvinnornas brott är till 90 procent att de flyr hemifrån eller lämnat sina våldsamma män och arrangerade äktenskap.
Detta är nämligen en kriminell handling i Afghanistan som kan ge allt från ett års fängelse till 18 års fängelse.
- Korruptionen är utbredd. En man kan alltid muta en domare för att ge sin fru ett längre fängelsestraff, säger Maryam Ebrahimi.
Hon beskriver Afghanistan som det värsta landet i världen för kvinnor.
- Att födas som kvinna är en en skam, en handelvara som familjen kan sälja i utbyte för nio kor, säger Maryam Ebrahimi.
Med livet som insats
Det är Nima Sarvestanis fjärde dokumentärfilm från Afghanistan, Maryam Ebrahimis andra. Tillsammans har de tidigare gjort dokumentären Jag var värd 50 lamm, också den om kvinnor som flyr från våldet i sina hem men som har turen att hinna till ett skyddat boende.
- I den dokumentären följde vi en flicka som skulle giftas bort för 50 lamm när hon var elva år. Hennes mamma och hennes mormor bortgiftes när de var tio år. Frihet bakom galler är egentligen en fortsättning på den filmen, för långt ifrån alla kommer till skyddat boende utan arresteras av polisen och döms till fängelsestraff. Det finns 12 skyddade boenden i hela landet. Det borde finnas 100-tals, säger Nima Sarvestani.
Filmen Frihet bakom galler visar med tydlighet att trots att kvinnorna får en sorts frizon i fängelset kan de inte helt undgå våldet. När deras män kommer på besök är det ofta för att hota och misshandla kvinnorna. Ett frisläppande kan vara lika med döden.
- Vi var särskilt rädda för en av kvinnornas liv. Sara frisläpptes under tiden vi filmade och den kille hon flytt med ville inte gifta sig med henne efter de blivit fria. Hon var inte glad eftersom hon med all säkerhet skulle mördas av sina manliga släktingar för att rädda deras heder. Den kille Sara riskerat livet för gifte sig med en annan kvinna tre månader senare efter påtryckningar av hans familjen medan Sara satt inlåst i ett rum i sin hemby, berättar Nima Sarvestani.
Stort ansvar
När Saras omständigheter uppdagades inledde dokumentärfilmsparet en rad handlingar som slutligen resulterade i att Sara sedan sju månader tillbaka bor hemma hos dem i Stockholm i väntan på uppehållstillstånd.
- Som dokumentärfilmare har du hela tiden ett ansvar eftersom du lever med de människor du filmar. De blir våra vänner och vi blir deras röst, menar han.
För just att de intresserat sig för kvinnorna och deras situation har varit fullständigt obegripligt för det mansdominerade samhället i Afghanistan.
- Det handlar inte om att alla afghanska män är onda. Det är det afghanska samhällssystemet det är fel på. Dessa män uppfostras i en miljö där det är fullständigt okej att sälja sina döttrar som insats i en hundfight eller för nio kor, liksom att det är deras rätt att slå och misshandla sina fruar. Och dör hon kan du köpa dig fri på grund av den utbredda korruptionen, säger Maryam Ebrahimi.
Imponerande mod
Hon är dock tydlig med att påpeka att de verkligen ville visa på kvinnornas kamp, mod och styrka.
- Kvinnor från Mellanöstern utmålas nästan uteslutande som passiva offer för våld och omständigheter. Det är förvisso utsatta för våld, men det mod vi mötte hos kvinnorna i fängelset var imponerande. Jag trodde det skulle bli svårt att få dem att berätta. Det visade sig vara tvärtom. De ville göra sin röst hörda. Eller som en kvinnorna sa vid mitt första fängelsebesök; "Vi har inget att förlora". De har redan riskerat sina liv när de flydde hemifrån.
Maryam Ebrahimi och Nima Sarvestani hyser trots allt en försiktigt optimism.
- Dessa kvinnor som är analfabeter och berövade i stort sätt alla sina mänskliga rättigheter har tagit upp kampen för sin frihet. De satsar sina liv för rätten att bestämma över sitt eget öde. Och de vet att deras män inte har rätt att slå dem eller att bli bortgifta med någon de inte tycker om, säger Nima Sarvestani.
Och just i den handlingen finns hoppet, liksom att de hoppas att deras film ska utmynna i internationella påtryckningar på den afghanska regimen.
- Japan har sätt press på Afghanistan efter att vår film visades i japansk TV. Sverige som är den största bidragsgivaren till landet borde göra detsamma, menar Nima Sarvestani.
Viljan att påverka
Både han och Maryam Ebrahimi är mycket nöjda med att deras dokumentär gör skillnad.
- Det är hela idén med att göra dokumentärfilm för oss. Vi vill förändra och påverka tillstånd i världen. Annars kunde vi lika gärna valt att göra spelfilm.
Vad ska ni göra för prissumman på 100.000 kronor?
- Vi har tre projekt på gång som alla bara är delfinansierade. En film kommer att handla om Sara och hennes liv efter fängelsestraffet i Afghanistan. Maryam jobbar med en dokumentär om en propaganda fotograf under kriget mellan Iran och Irak med titeln De manipulerade bilderna. Jag jobbar på dokumentären De som sa nej som handlar om en hemlig Fatwa utfärdad av Khomeini som resulterade i 3.800 avrättningar av politiska fångar under 26 dagar sommaren 1988. Min 18 år gamla bror var en av dem, säger Nima Sarvestani .