Få musikanter tycks, oavsett sammanhanget, lika lätt kunna skapa musikalisk magi som denne fryntlige skånske världresenär. När han med tre lika briljanta som erfarna musikaliska kumpaner - Mats Öberg på keyboards, Olle Linder på diverse slagverk och stränginstrument och västafrikanske koramästaren och sångaren Solo Cissokho - drar ut på musikalisk äventyrsresa med ett tjog kammarorkesterstråkar i släptåg är det ingen hejd på upptäckarglädjen och myllret av ljudbaserade sensationer.

Stora orkestrala svep möter subtilt småplock, sylvasst minimalistiska stråkdrag, vildsinta rytmer och en regnbåge av klangfärger. Tajmingen är osviklig och dörr efter dörr slås upp mot nya musikaliska rum. Det blåses i orangefärgade plaströr från Statens Trafikverk och bjuds på en själfull tolkning av ”Here comes the sun” som har mer gemensamt med Nina Simones hymniska dito än med Beatles´originalversion, och Solo Cissokho, i vars familj rollen som koraspelare gått i arv i obruten linje sedan medeltiden, ges flera tillfällen att på sitt harpliknande västafrikanska instrument plinka fram en skimrande brokad av strängklanger. När han sen börjar sjunga med sin högstämda röst kan gåshuden checka in på lyxhotellets största svit.

Ena stunden får vi svalka sinnena med en ljuvlig tolkning av Hoagy Carmichaels ”The nearness of you”, i nästa ögonblick plockar Ale Möller fram en flöjt som tillhört nyligen bortgångne Gheorghe Fălcaru, mest känd som en av medlemmarna i rumänska folkmusiktruppen Taraf de Haïdouks, och bjuder på en vidunderlig hyllning till Fălcaru där kammarorkesterns försteviolinist och konsertmästare Brusk Zanganeh reser sig från sin stol för att gå i sjövild duell med den ivrigt drillande möllerska flöjten. Jag kan inte erinra mig när jag senast såg något så häftigt i ett kammarmusikaliskt sammanhang.

Därefter jobbar orkestern järnet under sju svettdrypande minuter i Béla Bartóks ”Rumänska folkdanser”, och när konsertkvällen går mot sitt slut, med en snirklig svängorgie fokuserad på Mats Öbergs keyboardtrollkonster, har applåderna i Stora salen, vilka likt ett välinvesterat kapital förräntats för varje låt som gått, uppnått sådana kvantiteter att applådbanken sprängs i jubelrop och stående ovationer.

”Ni har skött er exemplariskt och varit en underbar publik”, konstaterar Möller. Detsamma kan sägas om förmågorna på scen denna afton då kammarorkestern transformerades till en maxad groovegenerator på ett sätt jag knappast trott var möjligt. Norrbottens Svängorkester, som Ale Möller i förbifarten döper om dem till. Ett namn den eminenta ensemblen hädanefter kan bära med stolthet!