Regissören Josette Bushell-Mingos och manusförfattarna Mona Mörtlund /Ninna Tersmann borrar tillsammans med ensemblen djupt i den rasism - språkförtryck, skallmätningar och försvenskning - som tystade generationer och lämnade barn och barnbarn i ett historiskt vakuum. Utan tillgång till språk eller kultur.

När vinterns stjärnor lyser här spelas på meänkieli, nordsamiska, svenska, finskt och svenskt teckenspråk och, kanske mest tongivande, på det konstnärliga språk som bygger på regissörens och skådespelarnas iver att låta kropparna bära berättelsen. I denna visuellt kraftfulla föreställning är dansen, maskspelet och den fysiska teatertraditionen med glimtar av Commedia dell’arte, lika betydelsefulla som de talade och tecknade språken.

Det är i de surrealistiska koreografierna som skildringen av skam och politiskt stadsfäst pennalism blir som starkast. Inte minst genom skådespelaren Dawn Jani Birley som flera gånger lyckas vända huden ut och in på sig själv och teaterpubliken. För att nå de djupaste smärtlagren krävs ofta mer än ord och meningar. Som uttrycksform är dansen, när den har ett ärende, effektiv i sin förmåga att förmedla och begripliggöra känslor och erfarenheter vi svårligen ringar in men som likafullt bidrar till att sätta villkoren för våra liv.

Artikelbild

| LYSSNANDE. Skådespelarna Mervi Jaako, Toivo Lukkari, Dawn Jani Birley, Mikael Odhag och Anna Åsdell är lyhörda inför varandra och rummet. Som mest sprakar det i dansscenerna, tycker Kurirens recensent Johanna Hövenmark.

Det är också i de fysiska, explosivt koreograferade, scenerna som ensemblespelet fungerar bäst. I ett försök att visualisera processen som lett fram till den färdiga föreställningen, anar jag en regissör som utmanat skådespelarna att gnugga och skava sig fram till lyhördhet för varandra, scenrummet och berättelsen. Centrala för gestaltningen är också ljuset, ljudet och videoprojektionerna - utan dessa vore pjäsen halv.

Föreställningen är ett samarbete mellan Norrbottensteatern, Tornedalsteatern och Giron Sámi Teáhter och spelas efter urpremiären för elever i Kiruna. Därefter går den på turné för att senare landa i Luleå. Jag ser den tillsammans med en grupp ungdomar. Innan vi går in i salongen hör jag en lärare berätta att pjäsen ingår i kursen språkhistoria/språkförtryck. Redan där snurrar tanken igång. Jag har som vuxen funderat på hur det kommer sig att jag som skolbarn i Jokkmokk, visste en hel del om andra världskriget och nazismen men var tämligen blank när det gällde språkpolitik och Sveriges internationella status som centrum för rasbiologisk forskning. "Kortskallar och långskallar", som skådespelaren Mikael Odhag med krypande kylighet mässar om i pjäsen.

Det är också i skolan som den här föreställningen tar avstamp. Pjäsens utgår ifrån Sofia och Irma, spelade av Anna Åsdell och Mervi Jaako, som i en hemuppgift försöker komma åt de historier som kapslats in i tystnad. Varför vill mormor inte berätta om sin barndom? Varför fick inte mamma lära sig vårt språk? Och, som yttersta konsekvens av försvenskningspolitiken, varför kom svartklädda herrar och damer vandrande för att skilja barnen från sina familjer?

I en scen tågar Mikael Odhag, i rollen som rasistisk härförare i samhällets tjänst, in på kåtaplatsen för att hämta "lappungarna" och bränna deras kläder. I en annan utsätts pojken Ante, spelad av Toivo Lukkari, för grova kränkningar av sin sadistiske lärare. "Du är tio år gammal och det går inte att förstå ett ord av vad du säger. Maken till envis lappunge", säger läraren innan han utdelar smällen med käppen.

Artikelbild

| SKALLMÄTNING. Med krypande kylighet redogör skådespelaren Mikael Odhag, i rollen som rasbiologisk forskare, för "skillnaden mellan långskallar och kortskallar".

Det gör fysiskt ont att sitta i publiken och jag tänker på vad regissören deklarerade i en intervju under repetitionsarbetet: Att teatern inte enbart ska roa, utan att publiken ska kunna bearbeta sorgliga erfarenheter för att sedan gå ut i livet och skratta. Den inställningen är tydlig i hennes uppsättning.

Publiken tufsas till rejält men lämnas med viss hoppfullhet. Hos Irma och Sofia föder berättelserna om övergrepp en ilska som landar i beslutet att återerövra stoltheten.