I dag debuterar Tommas Bannerhed med romanen Korparna. Den utspelar sig på arrendegården Undantaget i Småland på 1970-talet. Där bor Klas, tolv år, tillsammans med mor, far och lillebror. Det är Klas som berättar, han har det inte lätt, han otrivs med jordbruksarbetet och vill hellre ströva i skogen och studera fåglar. Han vet allt om fåglar, och för den ornitologiskt intresserade har han mycket att meddela.
Gårdsnamnet är symboliskt. Författaren skildrar det dödsdömda familjejordbruket, med några kor och grisar, farfars Ferguson-traktor och ett gammaldags arbetssätt.
Experterna på Jordbruksnämnden vill nu ha större och rationella jordbruk. Men det största problemet på Undantaget är fadern, som går allt längre in sinnessjukdomen. Han är en småbrukets Job-gestalt, ständigt plågad av verkliga och inbillade olyckor.
Hans meningslösa arbete under sömnlösa nätter med en växande hög av järnskrot från gamla rostiga redskap framstår som en metafor för den väntande undergången, både vad gäller hans eget liv och den sorts jordbruk han ägnat sig åt.
Det var längesen jag läste en så initierad skildring om arbete med höbärgning och potatisupptagning, om en kalvande ko, kort sagt om hur livet tedde sig på landsbygden för inte särskilt länge sedan.
Tomas Bannerheds berättelse är ömsint utan nostalgi och sörgårdsromantik.
Ändå är det framför allt en roman om sorg. En gång hade Klas en snäll och frisk pappa, som han slapp skämmas för och som han bittert saknar. Klas ser också hur hans mamma tappert men förgäves kämpar för att familjen ska fungera "normalt".
Korparna handlar också om den sorg och skuld Klas känner över att inte orka motsvara de förväntningar som fadern och förfäderna i familjealbumet ställer på honom. Han vill inte fortsätta deras arbete.
Men naturen erbjuder tröst och nåd: "Kungsfåglarnas försynta tissel bland topparna, gärdsmygen som smattrade från andra sidan gläntan som om han trodde att våren var kommen. Få ligga här. Känna vinden mot kinden, dra lungorna fulla av den friska luften, höra suset genom allt allt allt "
Tomas Bannerhed äger ett nyansrikt och känsligt språk - somliga naturskildringar fungerar som prosalyrik - och han har gjort en stark och mogen debut med sin originella roman. Kanske är detta början på ett spännande författarskap.