Om inte Helle Helles roman ”Om du vill” vore så övertygande med sin koncentrerade kraft skulle det ligga nära till hands att göra sig lustig över själva detta faktum. En joggingrunda och vips är de båda, en man och en kvinna, förlorade i den jylländska vildmarken, utlämnade att överleva natten utan mobiltäckning och i alldeles för tunna kläder i den lite större dungen.
Men sånt är strunt och pedanteri, vilsenheten får väl tolkas symboliskt, och vem bryr sig egentligen om det sannolika när ett minimalistiskt drama berättas så här övertygande. Utan att någonting stort händer, mest med hjälp av små antydningar, vackra små förskjutningar genom texten, och tillslut har två mänskliga existenser kommit i utbytbarhet, i gemenskap om man så vill. Koncentrerade till samvaro av några timmars isolering, mörker, mänsklig otillräcklighet.
Just den senare gör att de knappast uppträder som överlevnadsexperter, men det gör de inte i sina vanliga liv heller, de har följt med i dagarna bara, utan större viljeyttringar, det har gått sådär, lite småtaffligt i både karriär och äktenskap. Trots sin obetydlighet, nej just genom sin alldaglighet blir de också intressanta, utsnitt ur det grå, insatta som ett slags avvikelser i naturen. Och i denna sin hjälplöshet kommer de också varandra nära, ungefär som människor kan göra, utan förställning, utan rollspel, åtminstone symboliskt avklädda.
Därefter, mot romanens slut är deras gemensamma ensamhet ersatt av en annan möjlighet, men om den får vi ingenting veta. Det existentiella är en kort pjäs om natten i en dansk skog. Där lyssnar två människor till varandras liv. Mycket förblir outsagt, det allra mesta, så mycket att hela efterklangen känns episk, flödande och rik efter denna sällsamt vackra uvertyr. Stil, vemod och ett mänskligt möte. Mer ska inte avslöjas om denna utsöka kortroman från grannlandet.