Det var åtta år sedan dansföreställningen som bygger på en gammal folksaga kallad Vallpojken senast sattes upp på Storforsens naturscen. Och de hala klipporna och regnet som föll denna premiärafton påverkade inte bara publiken, utan kanske mest dansarna.
För trots att arrangörerna flitigt ansträngt sig för att ta bort allt vatten på scenen som inte täckts av tak skedde två fall på grund av halkan. Det första fallet inträffade innan dansföreställningen, under en trumkonsert med burundiska trumslagare. Det andra fallet när Michael Tang gjorde entré som Virvelvinden. Och osäkerheten på underlaget genomsyrade föreställningen, i alla fall bitvis. Hopp och sträckningar kunde inte sattas klockrent, något huvuddansarna klarade bättre än ensemblens åtta semiprofessionella dansare. Det blev, för att tala klarspråk, lite skakigt.
Denna berättande balettföreställning lyfts dock av ensemblens fem huvuddansare, med Daniel Koivunen som den mest lysande stjärnan i tolkningen av Vallpojken som slutar som prins. För er som sett honom dansa rollen som Rothbart i Fredrik Rydmans streetdance tolkning av baletten Svansjön, vet vad jag talar om. Daniel Koivunen har en stor verktygslåda att plocka ur och ett uttryck som inte bara går fram utan också rätt in. Han och Lava Markusson i rollen som guldprinsessan utgör också en vacker syn. De orkar lyfta sig över tekniken och förmedla en berättelse, vilket är den stora skillnaden mellan proffs och semiprofessionella.
Åh andra sidan kompenserar den mer amatörmässiga delen av ensemblen med vilja och glädje. Särskilt de 12 barnen är oemotståndliga som både små prinsessor och får.
Sammantaget en rar och gullig berättande balett, där det goda slutligen vinner över det onda och en enkel pojke kan vinna en prinsessas hand. Lägg därtill en magnifik inramning på en av länets mest storslagna platser.
Då får faktiskt vädret och regnet en underordnad roll.