Först ut är det nybildade norrbottniska konstmusikprojektet Kilima som gör sin premiärspelning. Inramningen lämnar ganska mycket åt fantasin. Det är inte på tal om några videoprojektioner eller någon spännande ljussättning. Men till Kilima passar det ändå ganska bra eftersom det ljudmässiga är så pass färgrikt. Musikaliskt är det avskalat. Elektroniskt brus, gong och violin. Genom musiken får jag upp bilder i huvudet. Jag ser länets natur framför mig. Porlande bäckar, majestätiska berg och stora skogar. Men det är inte bara det naturligt vackra jag ser. Det är även gruvdriften, skogsindustrin. Kilima är ett spännande möte mellan det akustiska och det elektroniska. En vemodig och drömsk ljudbild som gör en tvungen att låta hjärnan arbeta. Efter konserten är jag alldeles matt, men på ett positivt sätt. Musik ska väcka tankar och känslor.
Kvällens andra ensemble spelar upp tonsättarna Lisa Stenberg och Björn Sikströms stycke ”Tetraphonia”. Tyvärr sätter stycket inte riktigt igång min hjärna. Det är ett drömskt ljudlandskap som målas upp även här men det känns till skillnad från Kilima inte särskilt färgsprakande.
Sist ut är den internationella blockflöjtensemblen Woodpeckers Recorder Quartet. Fyra musiker från Sverige, Danmark, Irland och Norge. Bara någon minut in i konserten är alla fördomar om blockflöjter jag haft med mig från grundskolan omkullkastade. Ensemblen visar att det går att göra näst intill vad som helst med en blockflöjt. Folkmusik såväl som konstmusik. Till och med andaktsfull kyrkomusik. Det är en fascinerande uppvisning av ett väldigt underskattat instrument. Musikerna är spralliga och lekfulla, något som passar väldigt bra till den musik de framför. Woodpeckers studsar omkring på scenen medan de spelar. Hoppar upp och ner på stolar och kommunicerar med varandra och publiken genom sina flöjter. Det är en uppfriskande show det bjuds på. Efteråt är jag varm i kroppen och har ett leende på läpparna.
Minifestivalen är över efter bara två timmar. Samtida konstmusik är kanske inte det bredaste konstnärliga uttrycket men Kluster gör en viktig kulturgärning. Det smala behöver också scener att verka på. Kulturens hus känns dock inte riktigt idealiskt för den här sortens musik. Kanske är det dags för Kluster att snegla på en egen lokal?