Det är första gången som man från svensk sida tar ett grepp om det som hände under de ödesdigra åren 1979-1982, då samer uppbackade av tusentals sympatisörer höjde sina röster mot norska staten.
En dag 1970 bad Trygve Lund Guttormsen att få ut ritningar för det nya avloppssystemet som ska planläggas i den lilla byn Masi. Trygve upptäckte då att den norska älv- och energimyndigheten planerade att lägga den lilla samiska byn Masi och stora renbetesmarker under vatten. Anledningen var myndighetens planer på dämma upp Altaälven för att utvinna elektricitet. Detta blev upptakten till en av Norges genom tiderna största polisinsatser.
Kylig kamp
Demonstranter från naturvårdsgrupper, socialistiska grupper och samer engagerade sig snart för att stoppa dammbygget. För en del var rovdriften, laxfisket och naturvärderna centrala, för andra handlade det om att protestera mot statens koloniala sätt att hantera opinionen mot kärnkraftsbygget. Samisk mark var något man kunde prata om, men på kartan och i verkligheten var signalen tydlig: Altaälven och området däromkring tillhörde norska staten.
I 20 graders kyla bedrevs kamp mot grävmaskiner, medan polisen värmde sig vid brasor de gjort av demonstranternas plakat och tält. Ett tiotal demonstranter svarade med hungerstrejk, andra kedjade fast sig i varandra med kedjor som det tog 17 timmar att såga isär.
Symbolisk sprängning
Carl-Magnus Helgegren, till vardags stationerad i Luleå, har mött flera av de som var med då det begav sig. Tillsammans med reportern Johan Bergström, som häktades och utvisades från Norge då han skulle rapportera från Altademonstrationerna, har han bilat genom Nordnorge. Turen har gått på grusvägar, över fjäll och ut i närapå obefolkad vildmark.
En ofta omskriven, men likväl medieskygg karaktär som figurerar i Helgegrens dokumentär är Niilas Somby. Då de flesta redan gett upp hoppet om att vinna kampen, satte sig Somby på sin skoter med en packe sprängmedel i ryggsäcken. Målet var att markera sitt missnöje med en symbolisk sprängning bredvid en strategiskt viktig bro på väg upp mot dammbygget. Under aktionen sprängde Somby av sig ena armen och ett öga.
Trots att det rörde sig om en demonstrativ akt, där ingen kom till skada eller några materiella värden gick om intet, dömdes han till ett av lagens strängaste straff: mordbrand.
I Helgegrens dokumentär redogör Somby själv för hur det gick till då han lyckades undfly 20 år i fängelse genom att inbilla fängelseledningen att han blivit tokig av att inte få sörja sin avsprängda arm. Och hur han därefter flydde till Kanada under falskt pass och levde gömd bland indianstammar som även adopterade honom.
Helgegren tror att en förutsättning för att dokumentären skulle kunna göras var att han de facto körde iväg för att möta alla parter på plats. Processen kom att bli ansträngande, kostnads- och tidskrävande men resultatet blev samtidigt desto bättre.
- Många uppskattade nog att en person utifrån kommit för att skildra en fråga som betytt så mycket för samerna. Historiskt sett har det funnits ett uppenbart svenskt ointresse för Alta-konflikten och dess efterdyningar, resonerar Helgegren.
Lagstadgade rättigheter
Helgegren redogör även för hur Alta-konflikten kom att betyda oerhört mycket för samer i Norge, även om man inte lyckades stoppa älvbygget. Inte minst var kampen avgörande för senare lagstadgade samiska rättigheter.
- Norska samer fick sin frihetsperiod i och med Alta-konflikten, något som aldrig skedde hos oss, berättar han och fortsätter:
- Min förhoppningen är dock att min dokumentär berättar om ett bredare engagemang, där tusentals människor slöt upp för en betydelsefull sak - ungefär som under andra världskriget då Sverige tordes deklarera att "Finlands sak är vår".
Alta-konflikten sänds i dag klockan 14.00 i Sveriges Radio P3.