Kulturkrönika Jag åker till Boden och går på Havremagasinet, ser en utställning med haitisk konst, en annan med en turkisk konstnärinna som gestaltar ångest och rädsla i vackert mejslade träskulpturer. Båda berör mig mycket. Konst ska ju göra det, beröra. Väcka känslor. De haitiska skulpturerna med vodoonålar, stora könsorgan. Det symboliserar kraft, berättar vår duktiga guide på Havremagasinet.

Malmen ska fram. Det ser vi i Kiruna bevis på hela tiden, det är vad vår vardag, vårt liv kretsar kring. Kyla och mörker, snö eller midsommar. Malmvagnarna genom det filmiska landskapet. Så kraften, den är viktig för oss också. LKAB-arbetare som skottar fram fastsnöade tågvagnar. Spadtag efter spadtag i en jämn rytm. Många tillsammans, varseljackor. De har kraften.

Jag tar tåget tillbaka till Kiruna. Jag åker mycket tåg, jag åker mycket överhuvudtaget, eftersom jag har en arbetsplats större än Österrike till ytan. Inte heller har jag något körkort. Man klarar sig ändå. Man slår sig i slang lite med folk lite här och var. Man fixar, donar. Tar sig fram. Man har kraften.

Det ser alltid likadant ut. Tågtaxin. Vi är nästan alltid full bil. Några bor i stan, de ska hem. Skrädaregatan. Borraregatan. Några ska till Ferrum. Och nästan alltid någon är en utflyttad Kirunabo. För så är det ju, när företag söderut har något jobb i Kiruna, så skickar man de gamla Kirunaborna. De pratar glatt med oss andra. Jag brukar bli tyst, glida längre ner på sätena i bilen. För jag vet, att om jag börjar prata så kommer jag inte kunna hålla mig. För det låter ungefär så här, varje gång.

– Men TÄNK att de ska flytta stan! Men TÄNK! Att stadshuset ska rivas! Och alla de fina gamla husen! VARFÖR PROTESTERAR NI INTE?

Malmen ska fram, säger nästan alltid någon då. Vi har ju inget val, om gruvan ska finnas.

– Men ÄNDÅ, envisas de utflyttade. Att man får göra så här! Man kommer ju inte känna igen Kiruna! Ingenting är ju som när jag bodde här för 25 år sen! Nog måste ni kunna göra något!

Tiderna förändras. Det som är evigt i Kiruna, det är röken från gruvan, det är de fullastade malmvagnarna. Och ingenting är som det alltid har varit. Vi bor ju här. Vi kommer inte hit en gång vart tjugofemte år och när någon vansinnig idé om att kedja fast oss i klocktornet på stadshuset för att protestera mot att tiderna förändras och de gator man lekte som barn inte kommer finnas mer. Vi har vardag. Butiksägaren i centrum som måste driva sitt företag i någon slags limbo de kommande åren, byggjobbaren på den lokala byggfirman som har brist på jobb mitt i det som borde vara byggbranschens all time high i Kiruna – en hel stad ska ju byggas upp på nytt. Men det görs av firmor från kusten, inte de lokala.

Jag vill ryta till där i tågtaxin. Komma hit och komma, säga hur vi ska må, reagera, tycka när man river vår stad. Tycka att vi borde göra någonting för att bevara deras minnen, deras trygghet. Vi bor ju här och vi accepterar en massa saker för att malmen ska fram. Det är okej, det är så. Vi som bor här, vi kommer inte heller att känna igen vår vardag om några år. Några av de gamla husen följer med, bevaras. Det blir lättare för utflyttade Kirunabor att protestera genom att kedja fast sig i klocktornet på stadshuset eftersom det ska monteras ned och ställas ut som någon slags skulptur i den nya staden. Etnologer, fotografer, bebyggelseantikvarier, museer. Alla arbetar tillsammans för att dokumentera. Vi kommer att få ny konst som härrör till stadsflytten. Jag tänker på den turkiska konstnärinnan från utställningen. Hon försöker fånga relationen mellan människan och naturen. Motsättningarna. Allt som inte fungerar, som påverkar det mänskliga psyket. Hur stadsflytten påverkar oss. De där haitiska konstverken igen, gjorda av material som samlats in av skrot från gatorna. Dokument från en tid som var, in i den tid som är. Kraften i att acceptera förändringar.