Och kammarmusik klingar ypperligt i detta rum. Stundtals var dock de fyra stråkarna så akustiskt dominerande att den sprödare cembalon – i centrum för konserten – fick svårt att hävda sig.
I den andra satsen i den inledande cembalokonserten i f-moll av Bach fick dock den undersköna cembalostämman blomma, ackompanjerad av stråkarnas pizzicati. Mindre kontakt fick jag med det verk som uruppförts i Gällivare i torsdags, nostos av Vito Palumbo (född 1972) om än både dramatiskt och meditativt med effektfullt pizzicato även här. Och NEO fortsätter sitt uppdrag att föra ny musik till dopet.
Den svenska musikens fader Johan Helmich Roman är uppenbarligen en av Anna Paradisos favoriter och hon spelar in hans samtliga klaversonater för BIS. Vi fick före paus en kort sonat från 1736, som slutade mycket stillsamt i kontrast till ett urval av Alessandro Scarlattis vildsinta Folia-variationer i ett så rasande tempo, att åtminstone jag hade svårt att uppfatta det välkända temat. Men applåderna rungade.
Att som konsertavslutning få Bachs femte Brandenburgkonsert, kvällens längsta verk, med dessa musiker var en fin upplevelse. Stycket betraktas numera som ett av de tidigaste för solistisk cembalo, med förstasatsens långa solokadens. Men det bjöd också en stark insats av flöjtisten Sara Hammarström.
Dessförinnan hade hon med violinisten Jan Björanger duetterat i Ciglio II av Franco Donatoni (1927-2000), ett kort stycke med många noter, utplacerade över tre notställ.
Cembalisten Anna Paradiso Laurin bidrog till konsertens intima känsla genom korta introduktioner till musiken. Till sist tackade hon arrangörer och medmusiker för den fest det innebär att få ha sitt instrument i fokus. Och så bjöd hon på ett fenomenalt extranummer, Le Vertige av fransmannen Royer, kanske något av ett musikaliskt gräl i Molières anda. Men ”vertige” kan också betyda ”sinnesyra”.
Det var väl något sådant man kände efter de här två timmarna.