Det finns riktiga superhjältar. Som konsumenternas beskyddare Sverker Olofsson. Eller Rickard Söderberg, som genom sin superhjältepersona Gaytenor sprider skönsjungande regnbågsfärgad kärlek omkring sig med samma outtröttlighet som Sverker genom åren hivat ner undermåliga produkter i sin metallklonkande soptunna.
Superhjälten Gaytenor har två vapen, används flitigt under onsdagskvällen i ett till sista bänkraden fyllt Forum Andromeda i Älvsbyn. Dels, såklart, Rösten. Den lika mäktiga som känsligt inlevelsefulla stämma med vilken Rickard Söderberg, här utmärkt ackompanjerad av Johan Reis på piano och Hanna Remble på oboe, tar sig an kupletter, schlagers, romanser och operanummer. Här finns rejäla gåshudsbaddare som Jussi Björlings paradnummer ”Tonerna” och en ”större än livet”-version av ”Stad i ljus” med snurrande discokula och hela konkarrongen. Även den i sammanhanget givna ”Over the rainbow” är sagolik. Det andra vapnet är snällhet. Ingen dumsnällt undfallande dito, utan en knivskarp, modig och glädjefylld snällhet, förmågan att oförtrutet bemöta hat med kärlek och med sylvass ironi detronisera den destruktiva dumheten. Här finns en glädje som hela tiden är villkorad, , där det showglittrande fluffet plötsligt kan förbytas till djupaste allvar. I en bildsatt monolog, där svärtan bedrägligt överrumplar oss mitt i det uppsluppna, följer vi Rickard under uppväxten. Han skojar om en av barndomens nära vänner, sminkdockan Steffi, och lägger huvudet på sned när han konstaterar att ”man kan riktigt se hur mobbad jag var”. Riktigt isande blir det i genomgången av hur hbtq-personer för kärlekens skull förföljs och trakasseras, avrättas och torteras världen över världen idag. Själv tvingas Rickard att leva med skyddad identitet och på hemlig adress, och man både skrattar hejdlöst och ryser in i märgen när han plockar fram en rosa ask med ”kärleksbrev” från diverse näthatare, och i anslutning till en Twitter-hälsning från en välkänd nazist om att ”homofili strider mot naturens lagar” får vi en lika grundlig som bisarrt underhållande biologilektion om alla märkligheter i naturen som faktiskt är ”helt naturliga”. Rörande är också det 14 år gamla, pixliga filmklippet från Rickards bröllop med Anders,”en kommunal mellanchef från Lund”, som projiceras på scenfonden medan han sjunger en aria av Händel som han ursprungligen tänkt överraska maken med under vigseln, men då tappade rösten av rörelse. Flera förebilder får sina hyllningar, inte minst mamman men också transaktivisten Marcia P Johnson, en av frontfigurerna under hbtq-rörelsen enskilt viktigaste händelse, Stonewallupproret 1969, och kvällen avrundas med en tillägnan till alla och envar i den publik som efter halvannan timme kan lämna lokalen styrkekramade på ett sätt som verkligen kändes - superstärkande.