Inför promoveringen i helgen, då Peter Mattei ska få sin doktorshatt, höll han traditionsenligt ett föredrag för allmänheten på fredagen. Den valda rubriken på föredraget var "Min resa". En resa från Piteå till Metropolitan och andra världsscener. Det han vill förmedla är framförallt en sak: Tacksamhet.
Allra först berättar han historien om när Elvis Presley kom körande med sin nya Cadillac. Kompisen sa: "Vad fin den är". Elvis sa: "Du får den". Kompisen stod antagligen bara där och gapade.
Likadant är det för honom i dag.
– Man kan säga "Tack för kaffet". Men nu känner jag mig lite grann som att jag har fått en Cadillac. Det stockar sig i munnen. Jag skulle kunna visa upp en hel Powerpoint-presentation med tack, men jag får väl skriva en tacksång, säger han och skrattar.
Han nämner musikläraren Stig Nilsson, som kom med gitarren till skolan och var den som "upptäckte" honom. Hans första sångpedagog, Gunilla Forsell, som för övrigt sitter i publiken och lyssnar i dag. Och, inte att förglömma, Solveig Grippe på Musikaliska akademien i Stockholm. De kunskaper hon förmedlade lutar han sig fortfarande emot när han turnerar världen runt.
– Jag har fått lära mig en bra teknik, så jag kan fortsätta sjunga länge. Det gäller att inte tänja och slita på rösten, för man är rätt ensam där ute.
På sin hemsida på Braathens agenturs sajt ligger ett ljudklipp, som han spelar upp, från när han var sex år och gick i lekskolan. Han intervjuas av en reporter och sjunger även en sång – på italienska. Inte för att han förstår italienska, men hans pappa är ju från Italien, förklarar en frimodig sexåring på klingande Piteåmål. Denna sexåring har han behållit inom sig hela sin karriär, berättar han.
Familjen levde under knappa ekonomiska förhållanden. Eftersom de varken hade bil eller körkort liftade pappan till Porjus där han jobbade på veckorna.
Det var en varm och kärleksfull uppväxt. Men någon finkultur eller klassisk musik fanns inte i hemmet. Pappan var hans första sånglärare. De hade några italienska lp-skivor med artisten Roberto som Peter Mattei spelade tills de var utnötta. Morfar gav honom tidigt ett dragspel.
För att pappan skulle slippa att pendla flyttade de efter några år till Gammelstad. Det var en kämpig period familjen, som hade svårt att finna sig till rätta.
– Jag tror det är bra att ha upplevt lite motstånd i livet, säger han tankfullt.
Sedan kom musiklärarna som blev hans räddning. På högstadieskolan instiftades en tradition. Varje lucia sjöng Peter Mattei en sång på italienska iklädd vit särk. De andra eleverna skrattade först, men tystnade snart när de hörde hans sång. Christer Engberg kom till skolan och satte upp kabaréer, som Peter Mattei – förstås – deltog i.
På andra försöket tog han sig in på Framnäs folkhögskola, sedan har karriären gått spikrakt uppåt. Men hela tiden har han bevarat den lille sexårige Piteåkillen inom sig.
– Man brukar ju prata om att att man ska tala med bönder på bönders vis och med lärde män på latin. Men jag har talat på bönders vis både med bönder och med lärde män.
Några nya oprövade roller eller scener drömmer han inte om. Han har redan sjungit alla drömroller, överallt.
– Det som är helt underbart för mig är att få sjunga Mozart om och om igen. Jag tycker om att sjunga idag mer än någonsin – vilket ju nästan är omöjligt. Det går inte en dusch, utan att jag sjunger.