Det är lätt att förstå lockelsen i att återvända till sin uppväxtort. Likaså önskan att stanna borta för evigt när bandet väl är klippt, det är ju olika det där. I Lisa Bjärbos Djupa ro finns båda sidorna representerade, inom kompisgänget som vänder tillbaka till lilla småländska Ingelstad efter ett år i Norge, eller Asien, eller Uppsala. Berättaren David och lättsinniga Ludde. Inbundna Tove och utåtriktade Paula. Och så fanns Jonathan, han som aldrig lämnade. Han som dog.
Det är en extrem och på samma gång högst vardaglig intrig som driver fram Bjärbos roman, ibland i lunkande trav, ibland i sken. Fyra barndomsvänner återses för att gå på den femtes begravning. Sorgen och skulden finns där, men också vänskap och ett måhända hopplöst svärmeri med ett tjugotal årsringar. Det är så tiden känns i Djupa ro, cirkulär och sammanpressad snarare än linjär. David snubblar ideligen över minnen och tidigare upplagor av sig själv. Saker han sagt, sätt någon sett på honom. Han följer samma gamla mönster, samma cykelvägar mellan samma vänners hus. Ingenting har förändrats, men plötsligt måste allting inventeras och omprövas.
Lisa Bjärbo är lyhörd för kompisgängets dynamik och jargong, och hon lyckas med konststycket att förankra krisen i en trovärdig fond av vardag och privat, personlig historia. Det är det som gör att Djupa ro känns, som långt mer än en rafflande pusseldeckare kring en ung människas tragiska död.
Med klar ton och bultande hjärta har Bjärbo skrivit en vemodig men trösterik roman om uppbrott och avsked. Om vuxenblivandets kroniska nostalgi. Det vi kan försonas med, och det vi inte.