Jag gillar bilden, metaforen, på baksidan på omslaget till Peter Olaussons bok. Större än så var inte gruppen av män som hade makten över Europas öden 1914. De skulle kunna rymmas i en hiss och paradoxen är att kanske hade de till och med åkt hiss tillsammans någon gång. De kände och kände till varandra.
Vi som fördjupar oss i litteratur om första världskriget, som frivilligt läser Erich Ludendorffs oerhört trista memoarer, har böcker som vi gång efter annan återvänder till för att förstå. I Sverige är det ofta Jolos 1914 och Den okände soldaten och Barbara Tuchmans Det stolta tornet och Augusti 1914.
Men de böckerna utkom i samband med 50-årsminnet av krigets utbrott. I år är det hundra år sedan det stora kriget, kriget som skulle göra slut på alla krig, började. 50 år av forskning måste rimligtvis ha satt sina spår.
Jag tror att Peter Olaussons 1914, Vägen till första världskriget, kommer att bli en sådan bok som jag gång efter annan återvänder till. För att förstå hur det kunde gå så illa.
Men så är det ju förstås det här med att Peter Olausson är känd för sina böcker om faktoider, föreställningar som hålls för sanna, men som i själva verket är felaktiga (exempelvis Sverige har flest självmord per capita i världen).
Ska man ha den bakgrunden om man vill bli betraktad som vederhäftig? Å andra sidan måste Olausson under sin jakt på faktoider, ha stött på en lång rad fakta som faktiskt är fakta. Som att det mellan 1878 och 1885 i Europa fanns ett land, eller snarare en provins på Balkan som hette Östrumelien, vilket torde kunna betraktas som en oumbärlig kunskap vid vilket middagsbords som helst i trist sällskap. ”Har ni varit i Östrumelien?” bör kunna starta en konversation bland de mest tystlåtna middagsgäster.
Peter Olausson har delat upp sin bok på så sätt att han med skrivmaskinsstil beskriver händelserna under julikrisen då Europas öde avgjordes bland männen som kunde rymmas i en hiss. Däremellan berättar han om förspelet, bland annat om de många morden bland krönta huvuden under 1800- och 1900-talen som var en av anledningarna till att morden på ärkehertig Franz Ferdinand och hans hustru Sophie i avkroken Sarajevo egentligen inte alls fick européerna att höja på ögonbrynen särskilt mycket. Ännu ett attentat, ännu ett terroristangrepp.
Eller om HMS Dreadnought, örlogsfartyget som i ett huj gjorde andra örlogsfartyg omoderna och startade en kapprustning, ett ord som vi sena tiders barn mycket väl vet vad det innebär.
Också Sverige byggde dreadnougtar. Pansarbåten Sverige, F-båten, flaggskepp för flottan både under första och andra världskriget, hade dock ett deplacement som var en tredjedel av Hans Majestäts Skepps.
Se där en faktabit som jag inte haft en aning som utan Olaussons bok.
Det är klart att jag hade kunnat räkna ut det, slå i böcker för att ta reda på HMS Dreadnought deplacement och sedan jämfört med pansarbåtens. Men det är praktiskt och bekvämt att slippa det.
Den 28 juni var det hundra år sedan morden i Sarajevo. Tro inte att morden var orsaken till det första världskriget. Möjligen var det den utlösande gnistan i Europas krutdurk, Balkan.
Vill du veta mer, läs Peter Olaussons bok.