En stående fras återkommer regelbundet genom Michail Gorbatjovs självbiografi, "än i dag kan jag inte se tillbaka på detta utan rörelse". Nej, inte ens som betraktare från välståndets och fredens utpost kan man undvika rörelse under läsningen om den ryska och sovjetiska historien som den filtreras genom en av dess viktigaste politikers minne.
Glasnost och perestrojka, vilket ljus det fanns runt Gorbatjovs ord, även i väst. Begrepp som kom att fälla hela konstruktionen Sovjet i stället för att förnya den. Genom statskupp, Jeltsin, utplundringar, oligarker och ända fram till Putin.
Gorbatjovs historia är Sovjets, född i en sydlig bondby med kosackhistoria, genomlevande kriget, svälten, Stalins död, den långsamma petrifieringen under Breznjeveran och så sin egen roll som världshistorisk förlösare. Hans karriär var som hans begåvning, kraftfull och rak. Och som läsare kan man inte undgå frågan: måste alla samhällsförändringar i denna väldiga kontintent anta formen av en prövning, alternativt en katastrof?
Var kollektiviseringarna nödvändiga att genomföra med utrotningar och framkallad svält? Var den politiska kursen tvungen att läggas ut med nackskott som mål och medel? Måste samhällets själva anda skolas till att bli likgiltighet, grymhet, angiveri, feghet? Så att privatlivet överlevs med övermänsklig ansträngning, djup medmänsklighet, solidaritet och uppfinningsförmåga?
Gorbatjovs memoarer innehålleR allt, Stalins utrensningar, skräcken som rann genom hela samhället som en isflod, världskrigets enorma grymhet, de outsägliga umbärandena. ”Vårt folk är förbluffande livsdugligt och härdigt” skriver han med en oavsiktlig eufemism. Varje sida i hans bok kunde ha den överskriften, det ryska samhället tycks finnas människan till trots.
Någon litterär upplevelse är detta inte, men glimrande i detaljerna, som detta med morfar. Som naturligtvis dömdes till döden vid ett tillfälle, han var ”trotskist” och därmed död, men domen återsänds till lokal rätt för bekräftelse och den lokala rätten anser att det inte finns tillstymmelse till bevis (det gjorde det aldrig) och upphäver hela åtalet. Morfar får leva, men familjen blir för en tid pestsmittad, blotta misstanken …
Som regel ordnar sig allt för den begåvade pojken, och han kan alltid falla tillbaka på sin goda klassbakgrund och faderns meriterande samling krigsmedaljer. Det räddar honom flera gånger när han råkar vara för uppriktig under universitetsstudierna i juridik. Resten, ja det hände egentligen alldeles nyss. Därför är det andra detaljer som stannar kvar efter läsningen. Minnesbilderna av utbombade städer, barn med uppsvällda svältmagar, en by där stjärnorna är gatubelysning, en by förutan radio eller elektricitet.
Och den mycket ömsinta skildringen av Raisa, studentkamraten, hustrun och livsledsagaren. Svårt att inte bli rörd och oupphörligt förvånad, ”det var ett land av fifflare och lobbyister.” Till sist dör regimen, historiens alibi och mening försvinner i en räcka av liktåg och namn vi redan börjat glömma. Gorbatjov minns och skriver sin samtidshistoria, läs den.