Pernilla Berglund, bördig från Umeå, redaktionsmedlem för tidskriften Provins, debuterar denna vinter med en sparsmakad och fåordig diktsamling med titeln Tilltar.
För Berglund räcker det med några få rader per dikt, resten av boksidorna är blanka. Kanske måste de täta raderna få luft, för att dikterna ska kunna andas. Jag tror att vi har att göra med en mycket noggrann poet, vartenda ord tycks ha ifrågasatts, innan det kvalificerade sig för diktraden, vartenda skiljetecken är övervägt, liksom pauser och rytmiska mönster.
Samtidigt blir småord som det innehållsdigra och mystiska. "Jag kan vara i det", "Jag måste låta det hållas" är meningar som ingår i en dikt, utan att pronomenet "det" har något tydligt korrelat. Men jag tror inte att poeten vill "krångla till det", hon kan inte vara tydligare än så. Hon försöker skriva allvarligt och kompromisslöst om sitt diktjag, om kärleken till en annan människa och om hur osäkert vårt varseblivande är.
Tätheten och koncentrationen ställer höga krav på mottagaren. Berglund riskerar att utesluta den som inte vill eller kan läsa om så många gånger som krävs för att dikterna skall börja leva. Men det är kanske inte hennes problem utan snarare lyrikens eller varför inte konstens problem, i en värld där allt helst skall fattas snabbt och direkt, kommenteras på två minuter och betygsättas med tre eller fyra stjärnor.
"Se dig över fjället, en led att följa, rastplatser, snöfläckarna som inte smälter under sommaren."
Så inleder Berglund sin bok. Vi möter ett "norrländskt" landskap med fjäll, älvar och myrar, men det vore fel att beteckna hennes dikter som naturlyrik. Berglund är inte ute efter att skriva poetiska vykort, hon tecknar sina landskap så att de samtidigt blir både yttre och inre, både natur och medvetande.
I dessa svårbestämbara leder och rastplatser finns ett "du", en annan människa som precis som landskapet måste utforskas. "Du" och "jag" dubbelexponeras med landskapet längs älven:
"Som jag känner dig nu, träden som ett ja längs älven.
Solen i vattnet, det är mer rörelsen, strömmarna. När
jag tänker, jag är allt i känslan. Dalgången, älvens väg neråt.
Det finns bara här, mitt sätt till dig."
Dikten är som synes ingen enkel utsaga, den bjuder motstånd, men den är vacker och suggestiv och doftar poesi.
Landskapet och tvåsamheten förändras som årstidernas växlingar. Jag kan ana en korrelation mellan höstens och vinterns kyla och människors ensamhet.
"En längre avsaknad av oss, gråblå moln, höstlika
åkrarna. Om jag kan uppleva ändå, dit vi inte går."
Men en ny vår väntar med obrukad mark och storspovens läte över åkern. Pernilla Berglunds debutbok lovar mycket för framtiden.